Fördröjare, inte bara förnekare, är problemet

För bara sju år sedan, då de flesta bilföretagen inte börjat ta klimathoten på allvar. Volvo Cars tunga fossildrivna modell XC90 marknadsförs på bilmässan i Paris av VD Håkan Samuelsson (tv) och Zlatan Ibrahimovic (th).

För bara sju år sedan, då de flesta bilföretagen inte börjat ta klimathoten på allvar. Volvo Cars tunga fossildrivna modell XC90 marknadsförs på bilmässan i Paris av VD Håkan Samuelsson (tv) och Zlatan Ibrahimovic (th).

Foto: Pontus Lundahl/TT

Ledare2021-08-10 19:50
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

En tidigare brittisk energiminister, Ed Miliband, skrev i förra veckan om mödorna med att i tid få fart på effektiv klimatpolitik. 

De farligaste motståndarna är, menade han, inte längre klimatförnekarna. Det är fördröjarna, som ställer sig bakom målen, men skjuter upp åtgärder så att de inte kan ske i takt med vetenskapens varningar.

Detta var ett inlägg i en brittisk diskussion om klimatinvesteringar där konfliktlinjerna är andra än i Sverige. Men iakttagelsen är tänkvärd. Målen har blivit mycket mer ambitiösa. Men attityden att det som bör göras ska göras senare och helst av någon annan är efterhängsen.

Den kan till och med bli kvar när tekniska genombrott öppnat för det som behövs. Utsläppen i hela samhällssektorer ska varaktigt sänkas till mycket lägre och långsiktigt hållbar nivå.

Vägtrafiken är ett exempel. Klimatskäl har länge talat för att sätta pris på utsläppen med koldioxidskatt. Nu har allvaret i klimatfrågan åter inskärpts, samtidigt som tekniska genombrott möjliggör en fordonsflotta som med tiden nästan helt drivs av el, biobränslen (som biodiesel, biogas eller etanol), eller vätgas.

Det kunde motivera en snabb, mycket stor höjning av drivmedelsskatter, för att driva bilfabrikerna från deras tidigare satsning på tunga fossildrivna SUV:ar till en påskyndad teknikförändring. Men det är också ett reellt problem att många har fossildrivna bilar som inte alls tjänat ut. Främst Norrland och en del andra delar av landsorten berörs mer än andra.

Det har hanterats på ett i huvudsak genomtänkt och rationellt sätt. Signalen till industrin och framtida bilköpare ges genom att höjningen går stegvis. Det görs tydligt att bensin och diesel blir hårdare beskattade framöver. Men effekten för bilisterna dämpas de närmaste åren.

Ekonomiska styrmedel – miljöpremier och miljögraderade fordonsskatter – har inriktats på att påskynda teknikgenomslag i nybilsförsäljningen. Mer av den yngre delen av fordonsflottan blir då el- eller biobränsledriven. Det slår senare igenom i vilka bilar som köps begagnade.

För bilar som redan är i drift kan åtgången av fossila bränslen minskas med inblandning av biobränsle. Det har blivit tekniskt möjligt att öka kravet på sådan inblandning och det sker nu. Det blir en prishöjning per mil även av detta, men fortfarande är det en successiv och överkomlig skärpning.

Då visar det sig hur de som fördröjer och bromsar kan dra åt samma håll som de som förnekar hela problemet. Praktiskt taget alla åtgärder för att successivt anpassa fordonsflottan, och göra åtgärderna effektiva utan en plötslig, stor bensinprishöjning, utsätts för missnöjespolitiska attacker. Sommarens tydligaste, mest aggressiva exempel har varit KD-ledaren Ebba Buschs digitala ”Almedalstal”.

Energi- och klimatdebatten om biltrafik borde ha andra infallsvinklar. En är hur vi kan få fram större tillgång på el – från alla klimatneutrala källor, även kärnkraft. Elen måste räcka till även trafiken och teknikskifte i stålindustrin. En annan är hur stöd till omställningen till elmotorer kan riktas, för att särskilt underlätta i glesbygdskommuner.

Det är både missriktat och poänglöst att försöka utmåla en politik som många står bakom – och som är utmärkt förenlig med liberal ekonomisk politik – som om den vore en exklusiv MP-komplott mot landsbygden.