Vi har hört mantrat om och om igen: "Vi ska inte tillbaka till situationen vi hade 2015". Men gör politikerna verkligen det som de sa att de skulle göra?
När väldigt många människor kom till Sverige hösten 2015 var trycket på civilsamhället och myndigheterna stort. De förstnämnda klarade sig bättre än de senare.
Regeringen som bara två månader tidigare talat sig varm om ett Europa utan murar införde gränskontroller mot EU-länder och krav på id-kontroll för att resa till Sverige från Tyskland och Danmark. Dessutom utlovades en tillfälligt åtstramad utlänningslag. Argumentet var att Sverige behövde tillfälligt minska antalet asylansökningar för att kunna förbättra etablering och bygga upp kapacitet för mottagande.
Men så har det inte blivit. Tillfälligt har nu blivit flera år. Mycket av politiken kretsar kring förslag som i praktiken kan försvåra etablering. Budskapet till flyktingar är: Kom inte hit!
Någon verklig diskussion om att öka Sveriges mottagningskapacitet har inte skett.
Från experterna finns det däremot saker att hämta. Sedan 2019 har Migrationsverket med pengar från Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) varit samordnare för projektet ”Samhällsberedskap vid ökat antal migranter”. Projektet ska klargöra vilka aktörer som gör vad när väldigt många människor plötsligt tagit sig till Sverige. 26 myndigheter, kommuner, regioner och organisationer deltar. Det är ett kunskapsunderlag som politikerna behöver läsa.
Bland annat identifieras potentiella flaskhalsar. Ett exempel är om Migrationsverket inte hinner med att hantera registreringen av asylsökande i samma takt som det kommer människor. Liknande hände hösten 2015 vilket ledde till att Migrationsverket fick inhysa många människor i Malmömässan där förutsättningar för god hygien försämrades allt eftersom tiden gick.
Beredskapen för kris ser olika ut runt om i landet. Mycket beror på att viljan från lokala politiker och förvaltningschefer varierar. I vissa kommuner är viljan stor, i andra delar av landet prioriteras det lågt.
Även statliga myndigheter bör rycka upp sig. Åren fram till hösten 2015 hade till exempel Migrationsverket inte gjort de sårbarhetsanalyser som krävs av myndigheter. Varje risk går inte att räkna fram, men den som försöker identifiera svagheter kan också hitta lösningar.
Mycket i rapporten är inte nytt. Det är lärdomar som konstaterades av Riksrevisionen redan 2017. Men inte heller då var politikerna intresserade.
Samtidigt ser vi förtryck och konflikter runt om i världen. I Syrien fortsätter kriget. Med amerikanernas sorti från Afghanistan riskerar det dödliga våldet öka och ett talibanstyre i Kabul är inte osannolikt. Ett förändrat klimat kan dessutom drabba samhällen ekonomiskt hårt. Människor kan under sådana omständigheter behöva lämna sina hem och söka sig till andra länder. En del av dem kommer ta sig till Europa och Sverige. Det är en verklighet som beslutsfattare i Sverige måste förbereda sig för.