Pandemin blev en smäll. Många förlorade sina arbeten. Redan arbetslösa fick svårare att hitta jobb. Men nu minskar andelen bidragsförsörjda svenskar igen. Eller ja, minskningen började redan förra året.
Det visar siffrorna från Statistiska Centralbyrån (SCB) som presenterades nyligen. Andelen svenskar mellan 20 och 64 år som försörjs med ersättningar och bidrag var förra året 13,3 procent, vilket är en nedgång från 13,5 procent 2020. SCB räknar om andelen till helårsekvivalenter och har med alla ersättningar vid nedsatt arbetsförmåga och arbetslöshet, inklusive ekonomiskt bistånd, samt etableringsersättning.
Minskningen från 2020 till 2021 är liten men så levde också Sverige med olika pandemirestriktioner under hela förra året. Trots det började ekonomin och arbetsmarknaden återhämta sig från den inledande pandemichocken till den grad att det gav denna positiva förändring.
Andelen bidragsförsörjda låg förra året på samma nivå som under 2018 och är förutom 2019 (12,7 procent) det lägsta hela den 30-åriga period som SCB har sammanställt siffrorna.
Utanförskapet har minskat långsiktigt över konjunkturer och regeringsskiften. Under alliansåren 2006-2014 gick det från 19,2 till 14,9 procent och fortsatte alltså under S-MP-regeringen ner mot 12,7 procent fram till pandemin. Därefter ökade det, föga förvånande, men är nu åter på väg ner.
Allt detta är, åter igen, något att hålla i huvudet när man lyssnar på alla dystopiska politiska resonemang om utvecklingen av utanförskapet i Sverige.
Andelarna ovan fångar egenförsörjningen och utanförskapet som helhet. De påverkas inte av att människor flyttar från det ena ersättningssystemet till det andra. Siffrorna kan inte friseras genom politiskt taktiska arbetsmarknadsåtgärder eller mer generösa regler för att lämna arbetslivet.
Sammanställningen visar däremot några andra saker. För det första är trenden positiv och har varit det under både röda och blå regeringar. För det andra har den förhållandevis stora flyktinginvandringen inte gjort att utanförskapet i Sverige har ökat. Det har tvärtom minskat.
För det tredje samvarierar ökning och minskning av gruppen främst mer upp och nedgångar i ekonomin som helhet, inte med den ena eller den andra politiska åtgärden riktad mot personer utanför arbetsmarknaden.
Till denna statistiksammanställning kan läggas andra som visar ökad sysselsättningsgrad och totalt sett samt ökad sysselsättning bland utrikes födda. Tiden till jobb för nyanlända blir allt kortare.
Bakom ligger en stark svensk ekonomi, en välfungerande arbetsmarknad och en bred politisk uppslutning bakom en arbetslinje, där ersättningar i stor utsträckning är kopplade till att man har jobb eller anstränger sig för att få ett.
Med andra ord: Det fungerar och det går åt rätt håll. Det kan alltid fungera bättre och gå snabbare, men så ser det ut. Det mest iögonfallande på svensk arbetsmarknad är inte brist på jobb utan brist på arbetskraft. Det skulle inte skada om politiker ur alla läger sade det oftare och utformade sina budskap därefter.