När politiker tar beslut måste de förhålla sig till verkligheten. Men på en del politikområden tycks det vara mycket svårt. Flyktingpolitiken är ett sådant område.
UNHCR:s årsrapporter är aldrig en glädjande läsning. Krig, förtryck och fattigdom, inte sällan i kombination, tvingar mängder av människor att lämna sina hem varje år. Årets rapport är inte mycket annorlunda.
Enligt organisationens siffror finns det runt om i världen omkring 82 miljoner människor på flykt. Det är asylsökande och människor som fått uppehålltillstånd i det nya landet. Vuxna som bor i flyktingläger med sina barn som fötts där. Mer än hälften av människorna på flykt är internflyktingar. Det vill säga folk som lämnat sitt hem på grund av konflikter, kriminalitet, torka, fattigdom för att sedan ofta bo i läger i andra delar av landet.
Siffrorna är trubbiga, men säger något om tillståndet i världen. För fem år sedan var det frågan om 65 miljoner människor, för tio år sedan var det 42 miljoner. Pandemin har ytterligare försvårat situationen. Förutsättningarna till god hygien och att hålla avstånd i flyktingläger är ofta dåliga. Pengar från Europa sinar då släktingar där förlorat jobb.
Det är denna verklighet som politiker runt om i världen måste förhålla sig till. De som vill skära i bistånd har ett och annat att fundera över. Politiker borde också prata mer om hur de skapar system som kan ta emot människor som flyr hit på ett humant, rättssäkert och effektivt sätt.
Men runt om i världen, i Europa och i Sverige pratas det hellre om hur man ska höja hinder mot flyktingar. Den nya utlänningslagen som ska klubbas av riksdagen i veckan präglas av denna syn. Och i Danmark försöker politikerna nu lägga ut hela asylprocessen som borde ske där i ett afrikanskt land.
Även kvotflyktingsystemet, vars tanke är att ge de allra mest sårbara människorna en verklig chans till ett värdigare liv, är under angrepp. Det handlar ofta om kvinnor och barn och allvarligt traumatiserande människor som inte på egen hand kunnat eller har råd att ta sig till länder där deras rättigheter respekteras.
Och i UNCHR:s siffror över kvotflyktingarna syns detta. Antalet mottagna kvotflyktingar i världen sjönk till en tredjedel av 2019 års siffror. Färre länder än tidigare ställde upp att ta emot dem. En del är en konsekvens av pandemin, men det är också en frågan om politisk ovilja.
Även i Sverige finns detta. Tidigare i år twittrade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att Sverige behöver ett stopp mot kvotflyktingar. Detta efter att Migrationsverket fått ett tilläggsuppdrag från regeringen att de kvotflyktingar som inte kunnat överföras till Sverige under 2020, på grund av pandemin, ska göras det i år. Moderaterna anpassade sin politik till SD. De vill minska Sveriges mottagande från 5 000 kvotflyktingar per år till de 1 900 som gällde före migrationsöverenskommelsen 2015, som M var med på.
Dessutom vill partiet att de som väljs ut ska ha vad partiet kallar "integrationsförmåga", till exempel viss utbildningsnivå eller kunskaper i engelska. Den typen av krav lär utesluta en mängd särskilt utsatta människor som skulle behöva skydd och en ny chans i livet. Sverige måste kunna bättre.