Kärnkraften fick Annie Lööf också frågor om i radions P 1. Inget hon sade var hinder för att framtida investeringar i ny kärnkraft ingår i energiuppgörelser – eller vid en regeringsbildning där Centern deltar.
När behovet av el går mot det dubbla är energipolitikens gamla skiljelinjer överspelade. Möjligen bortsett från MP kan inget parti väntas utesluta byggande av nya reaktorer som del i den mer långsiktiga försörjningen.
Nu finns en annan blockering. Den visar sig i hur de partier som före valet säger sig vilja ha en ministär Kristersson vägrat att ens delta i nya överläggningar om energipolitiken. Sådan blir den blockpolitikens förgrovning som Ulf Kristersson satt sitt signum på.
För att själv få makt har han inte bara valt ett eget starkt beroende av de svenska företrädarna för Europas radikala ytterhöger. Han har samspelat med Vänsterpartiet på andra ytterkanten, och därmed dragit in båda ytterflyglarna som maktfaktorer vid regeringsbildning. Han har fått Nooshi Dadgostars hjälp i en misstroendeomröstning, och de har tillsammans bland annat fällt en reform av strandskyddet – för att kvadda något som var särskilt angeläget för Centern.
Annie Lööfs syn på regeringsbildningen framgick tydligt, och på ett övertygande sätt, trots en närmast aggressiv oförståelse från radions utfrågare. Vad Centern vill ha är samverkan över blockgränsen och med utgångspunkt i vad det i olika sakfrågor finns majoritet för i kammaren. Efter valet handlar det i hög grad om att genomföra Natoanslutningen, att vara ordförandeland i EU och att hantera ekonomiska och andra återverkningar av kriget i Europa.
Den statsminister som tillträder behöver då inrikta sig på att söka stöd mittåt, inte i ett beroende av en ytterkant. För att gå in i Nato ska det inte vara Natofientliga statsråd.
Samverkan med både moderater och socialdemokrater är då möjlig för henne, med koalitionsregering eller i andra former. Som det nu ser ut, där Ulf Kristersson i stället lierat sig med SD, blir Magdalena Andersson regeringsbildare, ifall det finns mandat nog – och om hon söker samverkan även över den gamla blockgränsen.
Det är en inställning från Annie Lööf som förtjänar ett brett stöd. Så om valets utfall är att Ulf Kristerssons SD-allians inte kan genomdrivas, vad gör de andra partierna då?
Rimligt är att lägga ned rösterna i statsministervoteringen – och göra detta efter att samförstånd uppnåtts över blockgränsen om hur åtminstone några viktiga sakområden ska behandlas.
Nu pågår i stället från höger en agitation som går ut på att framställa Vänsterpartiet som nödvändigt för S och C, och därmed försöka skada Centern så mycket som möjligt. Denna destruktiva taktik försvagar demokratins handlingskraft, och den ger inflytande åt politikens ytterligheter.
Vi har sett alldeles för mycket av den från januari 2019 och till nu. Vänsterpartiets samspel med en SD-allierad moderatledare är inte till Nooshi Dadgostars fördel.
Men framför allt borde det inom KD och L, och inte minst bland moderaterna själva, ske en återgång till bättre parlamentariska samarbetsformer och attityder. De ska göra att försvarets förstärkning, energipolitiken – och den ekonomiska krishantering som kan behövas – kan klaras med breda majoriteter.