Det har nyligen varit nyhetsinslag om att äldre är över- och yngre underrepresenterade i landets kommunfullmäktige. Det är en återkommande nyhet att undersöka om valda politiker motsvarar sammansättningen av befolkningen i stort. Så kan det aldrig vara fullt ut. Någon grupp – som unga, gamla, kvinnor, med utländska bakgrund eller lågutbildade – brukar visa sig underrepresenterad.
Det är bra om människor med olika bakgrund är representerade i politiken, men millimeterrättvisa kan vara svår att uppnå. Olika skeden i livet ger olika utrymme för förtroendeuppdrag. Vinkeln den här gången var att det var för många äldre och för få yngre i kommunfullmäktigen. Vid andra tillfällen har det däremot talats om att äldre politiker kan ha det svårt i Sverige. Jämförelser görs då med länder där fler toppolitiker är äldre.
I rikspolitiken är det färre äldre än andelen av befolkningen. Efter valet 2018 var två procent av riksdagsledamöterna över 65 år, jämfört med drygt 20 procent av befolkningen. I kommunfullmäktige var däremot en fjärdedel av ledamöterna över 65 år. Andelen har dessutom ökat något.
Ledamöterna blir äldre och avhoppen bland yngre är fler. Räknas den del av befolkningen, 0-17 år, som saknar rösträtt bort motsvarar dock andelen 65 plus i kommunfullmäktige ungefär den röstberättigade delen.
Det borde således inte vara något bekymmer om pigga pensionärer utnyttjar sin ökade fritid till att ta (ofta tidskrävande) politiska uppdrag. Däremot är det tydligt färre i den yngsta väljargruppen (18-29 år) som har fullmäktigeuppdrag i region eller kommun. De lämnar dessutom oftare uppdragen under mandatperioden.
Till en del är det inte konstigt. Yngre flyttar oftare till andra orter eller får på andra sätt nya levnadsvillkor. Men ändå till nackdel för valda politikers förmåga att fånga upp krav och önskemål från yngre.
Det stora problemet, eller utmaningen för att tala nysvenska, är dock att partierna har tappat medlemmar och därmed har färre från alla åldersgrupper att rekrytera till förtroendeuppdrag. Enligt Wikipedia hade riksdagspartierna 1991, efter att Socialdemokraterna slutat med kollektivanslutning, över 600 000 medlemmar. 2020 var antalet nere i 244 000, även om två partier har de senaste åren gått mot strömmen och ökat: SD och det alltmer hög- och högerprofilerade KD.
Även andra folkrörelser har tappat medlemmar. De var tidigare en viktig rekryteringsbas för partierna.
Vitala partier som kan nå väljare vid sidan av mediebruset är en demokratisk grundbult. Därför behövs fler medlemmar som är beredda att ta på sig förtroendeuppdrag.
Skilda valdagar skulle ge val oftare, partierna brukar värva fler medlemmar under valår. Partierna behöver bli mer öppna och visa att medlemmar inte behöver hålla med om alla åsikter – och fördela uppdrag så att också den som inte kan avsätta massor av tid just då kan förbli engagerad.