Orsakar fattigdom brottslighet? Den fråga försökte Brottsförebyggande rådet (Brå) reda ut i en rapport som nyligen släpptes.

En del opinionsbildare hög snabbt i rapporten. Bland annat den av Dagens Nyheter nyrekryterade kolumnisten Alice Teodorescu Måwe drog hårt på rapportens slutsatser. Hennes poäng, förutom att fattigdom inte skulle kunna förklara allvarlig brottslighet, var att dänga till den "vänster" som hon tycker ska överge tesen.

Visst finns det delar av "vänstern" som skulle behöva uppdatera sin världskarta. Men få seriösa politiker och opinionsbildare, inte heller på den rödare planhalvan, skulle i dag hävda att socioekonomi är den enda förklaringen till brottslighet. Den politiska debatten är mer mångfacetterad än så, även om den allt för ofta kantrar över i populism och onyanserad skrikfest. Men sådant har också det läger Teodorescu Måwe själv tillhör bidragit och drivit på.

Men Brå:s svar var dock inte så rakt som hon och andra försökt få det till. Det stämmer inte att socioekonomi, eller fattigdom, skulle sakna eller ha väldigt liten betydelse på hur brottslighet utvecklas. Läser man rapporten det hänvisas till träder en annan, mindre ensidig bild, fram.

Brå gör klart att det finns ett samband mellan människors socioekonomiska bakgrund och brottslighet, i alla fall om man ser till den samlade forskningen – både internationell, nordisk och svensk. Sambanden varierar förvisso mellan länder, tid och vilket statistiskt underlag det utgås ifrån. Men mönstret finns där. Det stämmer också, som vissa opinionsbildare i högersfären nu hakat upp sig på, att sambandet är svagt.

Såklart är det inte så att människor börjar gängvåldsmörda bara för att de plötsligt har ont om pengar i plånboken. Likt andra är det en väldigt liten andel av människor med kortare utbildning, svagare skolresultat, låga inkomster och instabil eller noll etablering på arbetsmarknaden som begår allvarliga brottshandlingar.

Men svagt betyder inte noll, tydliggör rapportförfattarna. Även svaga samband kan ha stor inverkan på människors (a)sociala beteenden. "Mindre gynnsam socioekonomisk bakgrund under uppväxten" är inte nog för att "utveckla en kriminell livsstil" står det i rapporten. Andra faktorer har ett starkare samband med brottslighet. Däribland konfliktnivå i hemmet, problem i skolan, närsamhälle och umgängeskrets. Men också individuell impulskontroll måste beaktas.

När dessa komplexa risker lyfts ska man inte utelämna vilken effekt svagare socioekonomisk bakgrund har på vilka miljöer som individerna bor och rör sig i. Är omgivande miljö destruktiv och "skyddsfaktorerna" svaga förstärks risken att halka in i brottslighet av olika slag. Att koncentrera många resurssvaga familjer till ett och samma bostadsområde är därför oklokt.

Det kan vara en bra idé att varva olika sorters boendeformer när stadsdelar byggs upp eller om. Det är för en del husägare som oroar sig över boendets värdeutveckling en jobbig insikt. Fler skulle behöva göra upp med bilden av sitt bostadsområde och välkomna nya grannar.

Politiker har också skäl att fundera på hur de ser till så att människor inte, däribland asylsökande och andra invandrare, låses in i en viss sorts bostadslösning och förstärker segregation. Och de lösningarna måste vara annat än de för flyktingar frihetsbeskärande förslag som tidigare och nuvarande regering så ofta lagt fram.

Nu ska inte fattigdomen i Sverige överdrivas. Den svårare tillvaro som många svenskar nu behöver ta sig igenom är ett undantag som beslutsfattare behöver förhålla sig till.

Men att människor har olika ekonomiska förutsättningar är i en fri ekonomi oundvikligt. När folk gör olika livs- och karriärval ger det utslag på bankkontot. Och så får det vara. Det innebär dock att politiken behöver inrikta sig på att få människor i jobb, och att bygga upp fungerande stödsystem för de som har svårare att hävda sig på arbetsmarknaden. 

Denna linje har på senare år försvagats och gått i motsatt riktning. Nuvarande regering, men också tidigare, har gjort mer för att motverka att människor flyr hit än att förbättra etableringsförutsättningarna för dem på arbetsmarknaden. Det är en farlig politisk utveckling. Integration är givetvis mer än jobb. Men ska gängens attraktionskraft dämpas krävs det att samhällets olika delar visar att det finns en väg framåt, genom jobb och egen försörjning. Också för ungar som växt upp under sämre omständigheter.

Överger beslutsfattare de ambitionerna leder det till en återvändsgränd där människors ursprung diskuteras mer än verkliga politiska lösningar. Det hjälper inte någon.