Kommunister hyllade Stalin i S:t Petersburg. Nyfascistiska SD-kompisar solkade ner minnet av Jeanne d'Arc med att demonstrera runt hennes staty i Paris.
Här i Sverige är den fackliga sidan faktiskt mer intressant. Inte främst genom majparoller, utan i att flertalet viktiga bitar nu kommit på plats i årets avtalsrörelse, lagom till 1 maj.
En del avtal och konfliktrisker släpar efter, men huvudresultatet är att parterna i stort sett hållit fast vid den konkurrensutsatta industrin som normsättare. Strejker har varit korta och begränsade, utom en seg tjänstemannakonflikt på skärgårdsfärjor. Helhetsintrycket är att facklig mognad vägt tyngre, och att viktiga arbetsgivarparter förenat motståndsvilja med flexibilitet.
De stora orden, de långvariga intrigerna och den ibland okritiskt konfliktglada nyhetsrapporteringen om att "spräcka märket" har i stort sett fallit platt. Detta gick till på ett sätt som tyder på att LO:s nye ordförande har en stärkt ställning, som kanske kan inverka positivt även på politiken.
I en presskonferens i ett kritiskt skede, med LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson och Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne, ställdes skåp på plats. Alla på privat sida skulle ansluta till det märke Teknikföretagen, IF Metall och andra i industrin satt. En räcka fackförbund, som agiterat och konspirerat för att bryta genom industrins lönenorm, fick ställa in sig i ledet. Det var viktigt. I exportindustrin kan internationella konjunkturer och kriser försämra läget. Att då försvaga konkurrenskraften än mer skulle kunna slå mot jobb och svenska marknadsandelar.
Ordförandeskiftena i LO och i Svenskt Näringsliv tycks ha stärkt samarbetsförmågan. Andra sidan av samma sak kan bli att kansliradikaler och politiserade agitatorer hos arbetsmarknadsparterna får svårare med det enda de verkligen är bra på, att förgrova motsättningar och försvåra politiska kompromisser.
Avtalet mellan SKL och Kommunal kom lagom till 1 maj, och är ett av de mer intressanta. Kommunals ledning hade vägrat ansluta sig till den front av förbund i skyddade sektorer som bildats för att köra över IF Metall. I stället prioriterades en riktad insats för undersköterskor, och man var villig att nå resultat genom att gå SKL till mötes i annat.
Det lyckades. En ram för särskilda, lokalt och individuellt fördelade påslag för undersköterskor erhålls genom motprestationer: treårsavtal, reducerad uppräkning av lägstalöner, ändrade turordningsregler, steg mot individualiserad lönesättning och löneutveckling knuten till karriärsteg.
Som så ofta är det skillnad mellan det uppskruvade tonläget och det verkliga hantverket i förhandlingarna.
Det går ju inte att påstå att det senare tilläts sätta några djupare spår i hur det lät i talarstolarna i går. Men det skulle kunna bli välgörande om de, som det verkar, bättre relationerna LO – Svenskt Näringsliv fick dem att byta spår i hur de beter sig gentemot politiken. De borde med större allvar gå in för att avtalsvägen reda ut sådana frågor som primärt ligger inom parternas avtalskompetens, inte minst villkoren när de som är nya på arbetsmarknaden ska kunna träna och lära upp sig i arbetslivet.
De skulle också kunna gå in för dämpa tonen, och att aktivt understödja – och inte agitera mot – reformer och kompromisser över blockgränsen – i sådana frågor där riksdagen måste vara bestämmande, som skattereformer och socialförsäkringar.
Inte mycket sådant hördes i helgen. Men vare sig fackföreningsrörelse eller näringsliv kan ha något intresse av det slags blockpolitik som i dag leder främst till samtalsavbrott och rädsla för att mötas i kompromisser.