I dagarna är det ett år sedan Nyamko Sabuni valdes till ledare för Liberalerna. Vad har hon åstadkommit under den här tiden? Till och med hennes mest hängivna anhängare lär behöva tänka efter länge för att ge ett svar.
Liberalerna har i dag lägre väljarstöd än när Sabuni tillträdde – och under riksdagsspärren. När det kommer till partiledarförtroende (Ipsos och Novus) är hennes siffror i botten och lägre än vad de någonsin var för Jan Björklund.
Sett till politiskt sakfrågeägarskap tillhör Liberalerna de partier som väljarna inte ser som bäst i någon fråga (Novus). L började tappa skolprofilen redan under Jan Björklunds sista år. Under Sabuni har partiet definitivt förlorat den.
Partiledaren bär alltid ett stort ansvar för en sådan utveckling, men Nyamko Sabunis är ändå lite speciellt. Hon lyftes till partiledarskapet på löften om större tydlighet. Vad den skulle bestå av var visserligen oklart men tydligt skulle det vara. Hennes partiledarskap har varit allt annat än det.
Sabuni är otydlig om valet av politiskt samarbete. I ena stunden avkräver hon KD och M att vandra mot mitten och släppa tankarna på samarbete med SD (SVT 3/7, 2019). I andra stunden säger hon att Januariavtalet är onaturligt eftersom ”det är 60 procent av svenska folket som har röstat höger och nu har vi tvingat in dem i ett vänsterprojekt” (TV4 1/10, 2019).
Och så här svarade hon på en fråga från Svenska Dagbladet, inför partiets landsmöte i november förra året, om vad Liberalerna har som de andra borgerliga partierna saknar:
– Att vi ger liberala svar. Vi kanske hamnar i några svar som är samma som S, eller till och med V, eller M. Det är inga konstigheter. Det är det som också för politiken framåt, att vi till slut landar i att vi faktiskt tycker lika.
Sabuni har visat att hon har haft dålig koll på, alternativt struntat i, vad hennes parti tycker i centrala frågor. I sitt landsmötestal hyllade hon bonus-malus-systemet för miljöbilar, trots att Liberalerna är emot bonusdelen, och uttryckte en förhoppning att färre asylsökande kommer till Sverige, utan att ha partiet bakom sig. I en intervju med Expressen, publicerad på torsdagen, säger hon att Sverige bör vara "stramare med familjeåterförening", trots att Liberalernas partiprogram säger motsatsen.
Sabuni har fattat problematiska beslut vid fördelningen av uppdrag. Att sätta tre motståndare till Januariavtalet på de tre tyngsta posterna – partisekreterare, gruppledare i riksdagen och ekonomisk-politisk talesperson – trots att två tredjedelar av partirepresentanterna röstade för avtalet, är inte någon försonande signal till ett splittrat parti.
Ett på sitt sätt allvarligare problem är att nyckelposten som partisekreterare gick till en person som hade varit partimedlem i blott två år. Juno Blom har säkert gjort ett gediget jobb som nationell samordnare mot hedersrelaterat våld och förtryck på länsstyrelsen i Östergötland, och kan de frågorna utan och innan.
Men hon är inte den tunga ideolog, kampanjmakare eller organisatör med lång erfarenhet av partiarbete och djup kännedom av partiet som krävs på partisekreterarposten.
Liberalernas problem är större än Nyamko Sabuni. Men det är hon som styr och sätter tonen. Det är hon som har satt ihop laget. Det är hon som för ett år sedan byggde upp förväntningar utan att kunna leva upp till dem.