Moderaternas ledning är mycket inriktad på att göra tonläget gällare och debattklimatet hårdare. Detta präglar även deras presentation av det egna alternativet till regeringens föreslagna budget för 2022.
En huvudlinje är att framställa arbetsmarknadsläget i Sverige som påfallande uselt i en europeisk jämförelse, med den ”fjärde högsta” arbetslösheten i EU. Detta är vilseledande. Sverige har med förbättrad folkhälsa och en rad reformer utvecklats till ett land där fler är kvar längre i arbetslivet så att den faktiska pensionsåldern ligger högre. Jämfört med en rad andra länder är fler kvinnor i yrkesarbete.
Inom EU har Sverige i själva verket den högsta andelen människor i arbetsför ålder som har arbetsinkomst från anställning eller företagande. Moderaterna döljer detta genom missvisande jämförelser med länder med många tidiga pensionärer, många hemmafruar och många långtidssjukskrivna. De upprepar ett sätt att argumentera som förekommit bland socialdemokrater då dessa gjort riktiga bottennapp i argumentationen.
Den väldiga och ihållande förbättringen jämfört med läget under 90-talskrisen har skett tack vare en följd av regeringar, däribland den som hade Anders Borg (M) som finansminister. Det Moderaterna stod för då av genomtänkt ekonomisk politik som kunde vinna brett stöd på många håll i samhället står de inte för i dag.
Tendensen är i stället att inta ståndpunkter som kan mobilisera missnöje – som att på tvärs mot klimatpolitiken sänka bränsleskatterna – eller spetsa till motsättningar. Detta syns på fler håll.
I de frågor där Socialdemokraterna verkar gå Centerpartiet till mötes, som skogsbruket och strandskyddet, intar Moderaterna positioner varifrån de kan angripa Centern. De ska avskaffa det generella strandskyddet, inte reformera det. De yrkar avslag på hela det anslag som ska underlätta inrättande av fler naturreservat (ett anslag som ingår i att sätta punkt för myndigheters försök att utan ersättning till markägare hindra skogsbruk).
Finanspolitiken och budgetens konjunkturpåverkan är inte det som Moderaterna själva lägger tonvikten vid. De har inte heller någon hållbar linje där. Deras ledning har ensidigt bundit sig vid att budgetar ska antas i samverkan mellan dem och det högerradikala SD-partiet.
Men detta parti har en inställning till budgetansvar som illustrerades av deras budgetyrkande i förra omgången, att hela 92 miljarder i köpkraft skulle spridas ut över alla medborgare – lika mycket oavsett om de var drabbade av pandemikrisen eller inte.
Ett sådant parti kan väntas ställa mångmiljardkrav, som att slå sönder pensionsreformen, för att ha något att byta med i förhandlingar eller för att skapa intrycket att de själva kan lova att betala ut mer åt fler.
Moderaterna har bundit sig till den alliansen, men där finns motsatsen till en ordnad och ansvarsfull budgetpolitik. Ulf Kristerssons linje är på väg mot sammanbrottet.
De som, i likhet med Nyamko Sabuni (L) och kretsen kring henne, övergivit sina egna partiers värderingar för att slå följe med Ulf Kristersson är på väg att göra politisk konkurs. Slutsatsen av detta borde dras så fort som möjligt.