Folk måste veta vem som äger och styr våra skolor. Det är en fråga om användning av skattepengar och demokratisk insyn. Att det har tagit Skolinspektionen åtta månader att reda ut ägarförhållandena för Internationella Engelska skolan (IES) är därför inte rimligt.

Skolan grundades i Sverige på 1990-talet av Barbara Bergström. Sedan dess har koncernen vuxit. I Eskilstuna etablerades den 2006. Några år senare sålde Bergström 75 procent av skolan till ett amerikanskt riskkapitalbolag som förra året sålde vidare sina sista andelar. I oktober började Skolinspektionen leta efter de nya ägarna för att kunna bedöma deras lämplighet som huvudmän. 

Men ännu har inte myndigheten fått rätsida på allt, det berättade Aftonbladet i veckan. På myndighetens skiss över ägarna finns grundaren Barbara Bergström och hennes make Hans Bergström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter. Andra är fonden Paradigm Capital med huvudkontor i Luxemburg som tidigare tjänat pengar på biltvättar. Andra är en mexikansk medborgare som säljer naturgas, en brittisk börsmäklare med flera.

Aftonbladets granskning väcker frågor om hur mycket IES bryr som om vem som äger skolan. Skolans ordförande Carola Lemne säger sig inte känna till alla ägare och har ingen kontakt med dem. Inte heller tror hon att någon i hennes skola vet. Dessutom är det Skolinspektionen som behövt borra i ägarskapet trots att skollagen säger att det är skolan som ska presentera förändrade ägarförhållanden.

Tanken kan inte vara att Skolinspektionen ska lägga stora mängder resurser för att hitta ägarna. Myndigheten bör såklart också gräva en del så att det inte göms något olämpligt i de komplicerade ägarstrukturerna. Men utgångspunkten måste vara att alla papper ligger klart och redo för granskning på myndighetens bord när prövning av lämplighet ska ske. Även när ägarna är utomlands.

Det finns inget som tyder på att det är så i detta fall, men det finns en risk att exempelvis politiska extremister och kriminella kan gömma sig i så här komplicerade ägarstrukturer. Sådant bör inte svenska skattepengar gå till. 

Engagemanget från ägarna verkar inte heller vara stort. Det tycks handla om ett inte särskilt aktivt ägande där syftet enbart är avkastning på investerat kapital. Det stärker argumenten för att sänka skolpengen till friskolorna i relation till de kommunala skolorna. Friskolor kan i dag sätta eget tak för antalet elever. Kommuner måste däremot alltid kunna ta emot nya. Komunnala skolor måste däremot vara beredda på att ta emot alla barn som bor nära skolan. Det innebär större utgifter för kommunen och är en konkurrensfördel för friskolorna som kan hålla nere utgifterna.

Tanken är att friskolor ska drivas av engagerade människor som finns i privat sektor och civilsamhälle. De ska erbjuda kunskap och erfarenhet som annars kanske inte finns i kommunerna. Då kan det inte fungera så här.