Det har blivit några svenska medaljer i Peking. På torsdagen var det totalt fyra guld, ett silver och ytterligare två pallplatser. Och fler kan det bli innan spelen i Kina är över. Under fredagen kan man se Nils van der Poel åka 10 000 meter. De framgångar som deltagarna skördar där ska inte förminskas. De har tränat och förberett sig länge för dessa vinterspel. För många blir detta höjdpunkter i deras idrottskarriärer. Men medaljernas skimmer svärtas ner av omständigheterna som omger vinter-OS.
Först har vi den kinesiska diktaturen. Även om det ska vara möjligt att ha dessa sportevenemang även i länder som inte är fullt utvecklade demokratier är den kinesiska regimen en av de mer hårdföra. Förtrycket av den egna befolkningen är stort. Politisk opposition övervakas och fängslas. Ännu hårdare behandlas den muslimska minoriteten uigurerna i västra Kina. Diktaturens slukande av Hongkong och nedstängningen av fria medier där är även de allvarliga.
Politiker och regeringar från demokratiska länder bör avstå att besöka spelen i sådana förtryckarländer. Med den svenska medborgaren och bokförläggaren Gui Minhai fängslad av Kinaregimen på osanna grunder har Sverige på statsnivå ännu starkare skäl. Anklagelserna mot Gui Minhai inte trovärdiga och han måste friges och beviljas fri lejd till Sverige.
Många demokratiska länder har valt att inte närvara vid vinter-OS i Peking. Däribland Sverige. Regeringen tog beslut om detta förra månaden. Då gjorde idrottsminister Anders Ygeman (S) det klart att det inte var frågan om en diplomatisk bojkott. Det var coronaviruset. Visserligen var det rätt beslut. Smittspridningen växte och skadeeffekterna av den nya virusvarianten oklara.
Regeringen kunde samtidigt ha förklarat att den inte heller ville bli utnyttjad i propagandasyften. Statsråds uttalanden spelar roll. Bojkott på grund av brutaliteten i Kinadiktaturen är ingen stor sak att begära av demokratiska länder.
Men ansvaret för att OS hålls i Peking och inte i ett annat vintersportstätt land ligger på Internationella Olympiska kommittén. Oslos intresse för att vara värdstad för spelen drogs tillbaka efter att IOK ställt krav om kontroll över reklamplatser i landet och allmän överdådighet. Det är en ordning som kanske håller för att göra de stora sponsorerna och tv-bolagen glada, men som lämpar sig sämre för sunda demokratier. Kvar blir en annan sorts länder. Då var det ostadiga Kazakstan och Kinadiktaturen.
Detta skedde innan Kinaregimen börjat fängsla mängder av människor inom den muslimska minoriteten uigurerna. Men nu är det välkänt. IOK har haft tid att byta värdland, men låtit bli.
IOK:s överslätande inställning till diktaturer och deras brott är det ena problemet. Att korrupta stater och diktaturer ges samma vikt som demokratiska länder som Sverige, med idrotten organiserad i fria föreningar, är det andra. Inte att vinteridrottare vill visa vad de går för.