Skillnaden kan synas förbluffande, mellan attityderna i Finlands presidentval och landets aktuella inrikespolitik och arbetsmarknad.
Efter presidentvalet, där Alexander Stubb valdes med Pekka Haavisto som god tvåa, har det nya riksdagsårets inletts med en rätt infekterad debatt om budget och arbetsmarknad. En rad politiska strejker den här veckan är protester mot kommande riksdagsbeslut. Kollektivavtalen gäller, men fredsplikt är en del parter ointresserade av.
Presidenten i Finland har numera befogenheter framför allt i utrikes- och säkerhetspolitik. Där präglas allt nu av viljan att vårda den breda enigheten om att tillsammans med Sverige gå med i Nato och samverka med andra demokratier inför militära och andra hot från Ryssland. Mot detta står att det en tid inte funnits nog förmåga att ge finländsk ekonomisk politik en inriktning på bättre konkurrenskraft, arbetsmarknad och offentliga finanser.
Finlands läge har likheter med det Sverige tidigare lyckats övervinna. Nuvarande påtagligt högerlutande regering i Helsingfors har dock, till skillnad sin svenska motsvarighet, klart mer av program för att försöka staga upp statsfinanser och få lönebildningen att medverka till bättre samhällsekonomi.
Att detta är särskilt djupt förankrat i regeringsunderlaget kan dock betvivlas. Det högraste av regeringspartierna, som motsvarar SD, har främst sett till att packa ministärens program med rader av försämrade villkor och oginheter mot invånare som inte är födda i Finland. Det liknar Sverige. Detsamma gäller att angivna klimatmål åtföljs av att samma mål undergrävs med billigare fossilbränslen.
En del av regelförändringarna i olika trygghetssystem, för att stärka drivkrafter för arbete, påminner om sådant som redan gäller i Sverige. En annan viktig sak är också hämtad härifrån: Den modell som skapats genom det svenska Industriavtalet, att exportkonkurrerande industri anger ett märke som övrig lönebildning orienteras efter.
Detta har ju ingen grund i det slags kombination av höger och yttre höger som utgör kärnorna i regeringskoalitionerna i Finland och Sverige just nu.
Tvärtom säger det svenska exemplet att detta lyckats därför att två huvudlinjer förenades: En i huvudsak liberal ekonomisk politik med skatte- och andra reformer åtföljdes av en långsiktig och uthållig budgetsanering. Arbetsmarknadsparterna i näringslivet samlades också kring en gemensam syn som blev normerande för hela arbetsmarknaden, men flexibel nog för anpassningar som inte drar med hela sektorer i ohållbara lönespiraler.
Följden blev en lång rad år med reallöneförbättringar och stabiliserad grund för de offentliga trygghetssystemen. I Finland försöker nu en regering köra igenom en liknande förändring från en kantposition, med en tvåmånadersfrist till parterna om att finna svenska avtalsformer. Samtidigt har landet en fackföreningsrörelse som under tilltagande försvagning ägnar sig åt politiska strejker mot riksdagsbesluten. Den gör sig till redskap för offentliga sektorns ovilja att låta lönebildningens utgå från den utlandskonkurrerande delen av näringslivet.
Det skulle verkligen behövas en annan vilja att hitta samförståndslösningar. Men också mer insikt om att vägen förbi detta slags svårigheter inte är att tävla i polarisering, hårt språk och sämre behandling av utländsk arbetskraft.