Dödsolyckorna på arbetsplatser i Sverige har åter börjat bli fler. Med rätta har det tagits som en allvarlig varningssignal: Den långvariga utvecklingen till säkrare arbetsmiljö, från mer än 400 döda om året för 70 år sedan, kan ha vänts i sin motsats.
2023 handlar det om cirka 60 döda. De två föregående åren blev det omkring 40 dödsfall per år. Några år dessförinnan var det mellan 35 och 50.
Men arbetslivet i stort är inte på väg mot fler dödliga olycksfall. Merparten av dessa är kraftigt koncentrerade till delar av ett mindre antal näringsgrenar. Där är det mycket bilar och andra fordon, även tunga maskiner. Handhållna farliga verktyg används, eller så grävs och schaktas det, och byggs ställningar – eller arbetas på tak eller högt under tak. Både ras och fallolyckor måste det ses upp med.
Krav på åtgärder och på mer försiktighet gör därför mindre nytta om de blir en hagelsvärm spridd brett över låg- och högriskyrken. Det mest uppmärksammade när den otäcka bygghissolyckan i Sundbyberg utlöste politiska initiativ var att regeringen drev på Arbetsmiljöverket om att göra fler inspektioner som inte annonseras i förväg – och inte ger tid till att snygga till brister i säkerhetsarbetet.
Det är relevant särskilt där det finns ett inslag av oseriösa företag. Regelbrott med skatter, redovisning och arbetsmiljö kan ofta hänga samman.
Anläggnings- och byggarbeten har – till skillnad från flera av byggandets långt mindre riskfyllda hantverksyrken – svarat för åtminstone var femte dödlig arbetsplatsolycka. Det finns verkligen skäl för Byggnadsarbetareförbundet och andra att behandla detta som ett av branschens verkligt stora och farliga problem.
Fler statliga inspektioner kan och ska inte ersätta det förebyggande arbete fack och företag tillsammans måste utföra. Men ifall de prioriterar högrisksektorer borde mer närgångna arbetsmiljöinspektörer kunna nytta.
Svårare är det i andra, sedan länge välkända, risknäringar. Avsevärt fler dödsfall i arbetet inträffar i trafiken, med långtradare och med personbilar, ofta på allmänna vägar men också inom terminaler och andra ytor där yrkestrafiken men inte allmänheten kör. Det låter inte realistiskt att från just Arbetsmiljöverket påverka trafiksäkerhetsarbetet med överraskande inspektioner. Det kan mera vara ett jobb för trafikpolisen, med kontroll av laster, körtider, vilopauser och nykterhet – vad gäller både alkohol- och knarkpåverkan.
Än tydligare är det i skogs- och lantbruk, som brukar drabbas av fler dödsfall per år än hela den stora tillverkningsindustrin. I utspridda verksamheter, ofta i enmansföretag, går det bättre att nå ut med säkerhetsinformation i företagarsamverkan.
När det ivrigt talas negativt om underentreprenörer, kan det bli för generaliserande. I ett specialiserat yrkesliv, och i en gemensam arbetsmarknad i EU, kommer både byggherrar och andra att behöva anlita många andra företag.
Dödsfallen bland anställda i utländska företag som gjort jobb här är för få för att kunna förklara en allmän tendens med fler dödsolyckor på jobbet. Bortsett från några främmande fartyg i svenska vatten var det – före hissolyckan i Sundbyberg, som inte kan ha vållats av de omkomna – något tiotal sådana dödsfall utspridda över tre år.