Nittiofem röster mot en i senaten, och en nedlagd, är en stor majoritet. Är den också betryggande? Det beror på nästa presidentval, och på hur många i republikanska partiet som följer Donald Trump ut i en isolationism som riktar udden mot demokratiska länder i Europa.
När senaten i Washington röstade om Finland och Sverige i Nato blev i alla fall beslutet i närheten av enhälligt. Det var väntat. Båda gruppledningarna i kongressens båda kamrar var från början tydliga i sitt stöd till president Joe Biden, i att släppa in de båda nordiska länderna.
Det sades från mer än ett håll i senatsdebatten att Finland och Sverige tillför tekniskt avancerad och betydelsefull militär förmåga. Detta var kanske i vänligaste laget. Särskilt i Sverige, men också i Finland, finns en utbredd insikt om svagheter och luckor som behöver fyllas, även om den tekniska nivån på en del områden verkligen är utvecklad.
Att försvaret, i detta allvarliga världsläge, kommer att kräva stora belopp i ökade anslag, och att det kommer att medföra mer skatteuttag bör inses av alla. Det senare borde inte, som nu i valrörelsen, förnekas från höger och nyttjas i taktisk positionering från vänster.
Det som sades i senaten avsåg också en jämförelse med de båda närmast föregående nya medlemmarna. Småstaterna Nordmakedonien och Montenegro har i ekonomiska resurser och i militär kapacitet ganska lite att tillföra. Fler senatorer röstade nej till dem.
En av dem var Rand Paul, en isolationistisk och Ukrainanegativ senator, som efter det ryska storangreppet dock inte fullföljde med att även gå emot Finland och Sverige. Han lade ned rösten och demonstrerade i stället med ett yrkande ägnat att skapa osäkerhet om USA:s alliansförpliktelser vid ett ryskt anfall i exempelvis Östersjöområdet. Detta avslogs.
Helhetsbilden är som tidigare att även högerinriktade senatorer som stött andra delar av Donald Trumps, utrikes-, handels- och inrikespolitik – och anpassat sig efter hans auktoritära språkbruk och maktmetoder – inte vill följa honom i negativism mot de europeiska allierade.
Den ensamme nejröstaren, Josh Hawley från Missouri är dock en representant för en rad av de tendenser i amerikansk yttre höger som är en tillgång för Putin och en riskfaktor för demokratier på alla håll. Hans svepskäl är att vilja vända den militära uppmärksamheten mot Kinas upprustning och hotfulla beteende.
Det är, som hörts inte minst de senaste dagarna, en realitet som verkligen behöver tas på allvar. Men det är inget som avvärjs genom att Nordamerika vänder Europa ryggen – och därmed kan ge Putin inspiration för aggression mot fler länder. En sådan framgång för Ryssland skulle snarare stärka Kina och öka riskerna i Asien.
Josh Hawley blev också ensam. De som tänkte mer som han vågade inte exponera sig och visa det öppet. Samme Hawley utmärkte sig också med att spela med i Donald Trumps försök att få sitta kvar trots valnederlaget. Han gav en uppmuntrande gest med knuten näve till de demonstranter som därpå angrep kongressbyggnaden. Sedan fick han springande söka skydd undan dem.
Men i voteringen om Finland och Sverige visade han åter upp vad Trumpismen går för.