Vad Ulf Kristersson (M) ska ha Johan Pehrson (L) till är tydligare än åtskilligt annat. Pehrson ska skriva på det samarbetsavtal M ingår med SD.

Om inte SD får ministrar – vilket inte är uteslutet – blir det avtal efter samma modell som januariavtalet 2019: Regeringspartier och samverkande partier enas inför statsministeromröstningen, siktar på att förhandla alla statsbudgetar och har ett detaljerat program med saker regeringen ska lägga fram till riksdagen.

Att Johan Pehrson är inriktad på att försöka få delta i detta, med M, SD och KD, är det inte tvekan om, inte heller efter utfrågningen i radions P 1. Om statsbudgetar i huvudsak utformade i fyrpartiuppgörelser slingrade han dock in sig i otydligheter. 

Men det är sådana det handlar om. När M, och allra mest KD, för att få och ha kvar makten, låter SD få som de vill i viktiga delar av ett regeringsprogram, vad får Johan Pehrson att någonstans dra en gräns? Han har bundit sig så hårt i statsministerfrågan. Han har gett ett farligt intryck av villkorslös lojalitet till Ulf Kristersson.

Att M och SD kan bli överens i november är troligt, men inte helt säkert. Hur länge det i så fall håller är mer än oklart. Det Moderaterna, med Johan Pehrson som eftersägare, har som talepunkt, att fyra partier är så ense i ”stora” frågor att de har samma inriktning är, som regeringsbas, en byggnad uppförd på lösan sand.

Säkert är däremot att då SD väl fått Kristersson in i beroendeställning kan de trappa upp sina krav och med tiden låta dem övergå i utpressning. Hitom valdagen har de skäl att låta mer lena i mun. Men efter 11 september kan inte bara liberaler utan många moderater få skäl att ångra den grad av maktbegär som fört dem till beroende av SD.

Det i sakfrågor mest upplysande i utfrågningen var annars skolfrågorna. Det märktes att de inom Liberalerna som åter vill ta upp det centrala i Jan Björklunds skolpolitik, kunskap och kvalitet, på nytt kunnat göra sig gällande.

Johan Pehrson har dock samtidigt med sig en alldeles omöjlig ståndpunkt om en förbudslinje som skulle göra slut på alla skolor med kristna eller andra samfund som huvudmän. Hur han än försökte prata bort vad innebörden blir, så är det faktum att det skulle leda till något så grundligt oliberalt som trakasseri och diskriminerande behandling riktad mot religiösa minoriteter.

Så mycket mer välkommen är konsekvensen i beskedet att det bör bli slut med de kösystem en del friskoleföretag inrättat för att kunna erbjuda en skola med reell social sållning av elever. I stället ska alla söka, samtidigt, under bestämda tidsperioder och i gemensamt antagningssystem. Syskonförtur och andra rimliga urval, som sångprov till musiklinjer, ska tillåtas. Men vid fler sökande än platser blir lotten ytterst avgörande.

Där var det i alla fall klart – och rätt – besked. En del av bolagsskolorna har, med sina sociala gallringsknep och ibland utmanande vinstuttag, skjutit både sig själva och andra friskolor i foten. De har framför allt saboterat själva grunden i en Björklundsk skolpolitik, att det ska finnas en bra skola, en kunskapsinriktad skola, för alla – oavsett bostadsort och föräldrarnas yrken och inkomster.