Ett tre år gammalt slagord duger inte som kompass vid ett viktigt politiskt avgörande, när situationen hunnit ändras på flera sätt.
Vintern 2017 kom följderna av Brexit upp på EU:s dagordning. Finansminister Magdalena Andersson (S) började då idka självberöm för att både Sverige och hon själv var ”snålast i EU”.
Det syftade på den tiden på att Sverige för att täcka bortfallet av brittiska nettobetalningar främst ville ha en uppstramning av flera slags EU-bidrag: Både de jordbrukspolitiska och de som avser struktur- och regionalstöd. Vidare skulle länder som vägrade verkställa fattade EU-beslut kunna drabbas av att förlora EU-stöd inom andra områden.
Det fanns då och finns ännu goda skäl för alla dessa reform- och rationaliseringstankar. Men det började gå snett när ”snålast i EU” övertolkades till att betyda att vägra gå med på någon som helst utökning av EU-budgeten som höjer nettoavgiften för ett land som Sverige. Det är längs denna kortsynthetens och slagordsglädjens väg som svensk inrikespolitik nu halkat iväg till att kunna vålla ett riktigt allvarligt utrikespolitiskt missgrepp.
Det drar ihop sig till nödvändiga kompromisser om EU:s flerårsbudget och stödåtgärder mot pandemiorsakad ekonomisk depression. Sverige är då, om inte faran inses i tid och kursen ändras, på väg att kollidera med de viktiga europeiska regeringar vi borde vara mest överens med. Det är Angela Merkel och Emmanuel Macron som är värda stöd, för att skydda ekonomisk utveckling och säkerhetspolitisk trygghet i Europa.
Under torsdagen och fredagen sammanträder riksdagens EU-nämnd om regeringens linje på regeringschefernas toppmöte i helgen. Det är dags att inse att ”snålast i EU” kan leda till att Sverige i själva verket ger ett handtag åt EU-samarbetets och klimatpolitikens dödgrävare.
Det rätta nu bör vara att prioritera hur regelverken för såväl stödfonden efter pandemin som andra EU-stöd utformas. Missbruk och korruption ska motverkas mer effektivt. Regeringar ska få EU-stöd indraget om de försöker stärka sin egen makt genom att bryta ned den demokratiska grund EU vilar på, med rättsstat, pressfrihet och ett fritt samhällssystem.
”Snålast i EU” var en attityd som en hel rad partiledningar poserade med i EU-valrörelsen 2019. Det ohållbara i detta är efter pandemin ännu tydligare. Redan 2019 borde fler ha insett att det behövs ökade insatser betalda ur EU:s budget, i klimatpolitik och i säkerhetsfrågor av flera slag. Liberalerna, då med Jan Björklund som partiordförande, var tämligen ensamma i att peka på detta 2019. Läget nu verkar likartat.
Karin Karlsbro (L) i EU-parlamentet och Tina Acketoft (L) i riksdagens EU-nämnd håller kursen, fastän partiledningen även i denna stora utrikesfråga mest verkar vara frånvarande. Det som lär inträffa är att regeringen behöver ändra sig, närma sig Merkel och Macron och delta i en kompromiss. När så sker borde stöd i riksdagen kunna komma från långt fler partier än Liberalerna.