Ju mer restriktiv invandringspolitiken blir, desto fler undantag och särregler krävs. Det görs för att undvika iögonfallande inhumanitet och för att landet ska leva upp till internationell rätt. Och ju fler undantag desto krångligare, mer oförutsägbar och instabil blir lagstiftningen.
Det är vad som har hänt med den svenska utlänningslagen sedan 2016. Den tidigare enhetliga ordningen med permanenta uppehållstillstånd har ersatts med tidsbegränsade. Dessa är av olika längd beroende på uppehållsgrund och med olika rättigheter kopplade till dem.
Om du är konventionsflykting får du tre år. Har du flytt från krig är det 13 månader som gäller. Flyktingen får återförenas med sin familj, förutsatt att hen har tillräcklig inkomst och bostad av viss storlek. Men om ansökan lämnas in inom tre månader, gäller inte försörjningskravet. Och undantag från tremånadersregeln kan göras under vissa omständigheter.
Om familjen lyckas ta sig till Sverige på egen hand, gäller dock inte försörjningskravet. Partnern och barnen får stanna oavsett – principen om familjens enhet trumfar då allt annat. Förutsatt att de gör sin resa relativt snart efter den som de återförenas med. Kravet på försörjning gäller inte heller om den som först kom till Sverige är ett barn. Men det gäller att hinna lämna in ansökan om återförening innan man fyllt 18 år.
Krånglet gäller nu inte bara frågor som rör familjeåterförening. Situationer där restriktivitet skapar uppenbara orimligheter och kräver diverse säkerhetsventiler är betydligt fler än så.
Allt detta gör det svårt för asylsökande och andra invandrare att förstå lagarna och för Migrationsverket och domstolarna att tillämpa dem. De tidsbegränsade uppehållstillstånden tillför osäkerhet för invandrarna och skapar merarbete åt migrationsapparaten.
De som jobbar med frågorna inser detta mycket väl. Men den politiska logiken lever sitt eget liv. Politikerna har intalat allmänheten att Sverige är i fara vid en återgång till den enkla, enhetliga och mer humana utlänningslag som gällde före 2016.
Det utkast till ny migrationslagstiftning som presenterades förra veckan i en lagrådsremiss kännetecknas av det här synsättet. I botten ligger den parlamentariska migrationskommitténs betänkande med tillägg av en någorlunda vid humanitär skyddsgrund. Den ska täppa till hålen och rädda en del av de människor som hamnar i skarvarna av detta lapptäcke till lagstiftning.
Kravet på svenska och samhällskunskap för permanent uppehållstillstånd, som det också finns politisk majoritet för, finns däremot inte med. Reglerna hinner inte utformas innan den nya lagen måste träda i kraft i sommar.
Det är rimligt men bättre vore att överge dessa tankar helt. De skulle skapa mer osäkerhet för många nyanlända och är uppenbart orimliga i vissa fall – som för arbetskraftsinvandrare som jobbar i engelskspråkiga miljöer.
I övrigt är det osannolikt att denna lagstiftning håller särskilt länge, oavsett vad som händer fram till att propositionen läggs fram. Det politiska synsättet kommer att behöva ändras och reglerna göras enklare. Sannolikt ser en ny utredning över detta lapptäcke om några år och politikerna tvingas börja om.