Regeringens förslag till budget kan se expansivt ut. Både 2022 och 2023 ser ut att bli år med stark ekonomisk utveckling. Pandemins effekter går över. Arbetsmarknadsläget förbättras, även i branscher som lidit mest.
Men det finns också många hål att stoppa skattepengar i, och flera utgiftsbehov som växer de kommande åren – från äldrevård till klimatpolitik och försvar. De samlade utgifterna i Magdalena Anderssons budget är rimliga. Utdelningen av köpkraft till hushållen med ofinansierade skattesänkningar eller höjda kontantförmåner har också hållits tillbaka bättre än vad det lät som för några veckor sedan.
Familjeveckan är och förblir ett misstag vad gäller reform av föräldraförsäkringen. Den har sin rot i S-taktik inför valet 2018, och kom sedan i nedskuren form med som en mindre välmotiverad del av Januariavtalet. Det fanns en bättre idé, från TCO, att i stället flytta om inom föräldraförsäkringen så att dagarna med bara grundersättning skars ned för att få några dagar till med vanlig ersättning.
Budgetpolitikens samlade stimulerande verkan finns det ändå skäl för. Pandemistöden till näringslivet och arbetsmarknaden skärs nu helt riktigt ned. De som är kvar bör tas bort snarast. Det är rätt att flytta över resurser till yrkesutbildning och insatser för de långtidsarbetslösa som är i mest behov av utbildning och arbetsmarknadspolitiskt stöd.
Det finns även pandemikostnader kvar. Dels det fortsatta vaccinationsprogrammet, dels en del belastning på sjukvården av sådant som inte kunde bli gjort innan vaccinationerna fick trycket att lätta. Det är förklaringen till att budgeten 2022 ger mer tillskott till regionernas sjukvård än till kommunerna, där äldrevårdens kostnader kommer att växa mer längre fram.
Vad gäller de ekonomiska stimulanserna är det inte statsbudgeten utan Riksbankens penningpolitik som alltmer kan ifrågasättas. Det är inte rimligt att tvärs igenom ett par år med utpräglad högkonjunktur fortsätta med både nollränta och betydande köp av obligationer. Risken för uppblåsta låne- och prisbubblor bör man inte ta lätt på.
Både genom pandemikrisen och genom finanskrisen för drygt tio år sedan lyckades Sverige klara samhällsekonomin med förhållandevis små skador. I båda fallen berodde det i hög grad på väl utformad ekonomisk politik från såväl regeringens som Riksbankens sida.
Det skorrar därför illa när finansminister Magdalena Andersson försöker motivera sin nu framlagda statsbudget med att det efter finanskrisen skulle ha gått för snabbt med att skära ned stödåtgärder. Sådant kan väl sägas om en del andra länder, men inte om Sverige. Socialdemokraterna hade på Mona Sahlins tid mycket illa grundad kritik mot dåvarande finansministern Anders Borg, men de hade inte någon särskilt annan mening om hur stimulerande budgetarna borde ha varit.
Sedd i det långa perspektivet passar den nu framlagda budgeten i stora drag in i en kontinuitet av framgångsrik ekonomisk politik som fortsatt förbi flera regeringsskiften. Den riktigt stora bristen är att en av de mest väsentliga delarna i januariavtalet inte fullföljs.
Den skulle ha inneburit en liberal skattereform med större stimulanser för arbete, borttagande av såväl kryphål som dolda subventioner till främst fastigheter – samt momsreform och högre miljöskatter.