Alla problem kan inte lösas med "mer stat". Att kommuner, eller fristående aktörer, på olika vis tar sig an en fråga kan vara en styrka som inte bör underskattas. Samtidigt finns det en rad områden där staten bör ha ett särskilt ansvar. Brottsbekämpning är en sådan sak.

Avhopparverksamhet är brottsbekämpning. Men i dag är det ett frivilligt ansvarsområde för kommuner. Det gör att prioriteringen av området runt om i landet varierar kraftigt.

Det är detta som en ny rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) undersöker. Författare är Anna Hedlund som är lektor i socialantropologi vid Göteborgs universitet. Hon har genom intervjuer utrett hur de tre största kommunerna, Stockholm, Malmö och Göteborg arbetar med avhopparverksamhet. Förutom att prata med de ansvarige i respektive kommun har hon också samtalat med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), Länsstyrelsen i Malmö, enskilda poliser och representanter för civilsamhället.

Och slutsatserna är värdefulla. Det finns mycket erfarenhet ute i kommunerna som kan komma till nytta konstaterar författaren. Men kunskapen stannar hos enskilda handläggare eller verksamheter i stället för att spridas vidare. Det saknas även en struktur för ansvarsfördelning och gemensamma riktlinjer kring avhopparärenden. Att kommunerna jobbar olika, eller inte alls, med avhopparfrågorna är därför inte förvånande.

Samtidigt, kan inte variationen leda till något positivt? Ibland kan det vara bra. Men i detta avseende är riskerna fler och större än nyttorna med den här sortens kommunal variation. Dels handlar det om att utfallen på avhopparprojekten blir så olika från kommun till kommun. Den som söker och får stöd i en kommun hade fått avslag i en annan. Så kan det inte se ut när det kommer till brottslighet. 

Och när det gäller gängbrottslingar med en allvarlig personlig hotbild växer problemen. Dessa personer kan behöva omplaceras till en annan kommun. Där behöver de få stöd att hålla sig borta från brottslighet, hitta sysselsättning och närmast gömmas från eventuella "kollegor" från det egna gänget eller ett rivaliserande gruppering. Men i dag brister den samordning som behövs för att motverka sådant. Det ökar riskerna för att de omflyttade personerna kan börja begå nya brott tillsammans med varandra eller ta med sig konflikter till den nya bostadsorten. 

Därför behövs nationella riktlinjer för hur existerande register ska användas och hur man bör arbeta finnas på plats, föreslår rapportförfattaren Anna Hedlund. Att staten, genom ett kunskapscenter, tar ett större ansvar för samordning är också något att ta med sig från rapporten. Det låter klokt och kan utforskas av politikerna. De får inte glömma att dörren ut från den organiserade brottsligheten ska hållas öppen. 

Samtidigt får ansvariga i politik och förvaltning inte glömma det förebyggande arbetet. I det långa loppet är det billigare och effektivare att motverka att människor dras in i gängen. Att släpa folk ur sådana sammanhang är ofta dyrt och krångligt. Svaret stavas därför skola, socialtjänst och tidig kontakt på barnavårdscentralerna.