Den humanitära krisen på gränsen mellan EU och Belarus har sedan i somras åkt ner på mediernas prioriteringslistor. Krisen har blivit ett normalläge. Omvärldens intresse har svalnat. Under tiden har situationen förvärrats, särskilt på den polsk-belarusiska gränsen. 

Den 25 augusti beslutade Europadomstolen att 32 afghaner som hålls instängda vid en polsk by – liksom 41 irakiska kurder på gränsen mot Lettland – ska ges vatten, kläder, läkarvård och, om möjligt, tak över huvudet. I vilken utsträckning beslutet har åtlytts är oklart. Den 2 augusti utfärdade Polens president Andrzej Duda undantagstillstånd i gränsområdet, vilket definitivt stängde tillträdet till migranterna för journalister och frivilligorganisationer, och därmed för insyn.

Det mesta tyder dock på att Polen inte har gjort mycket för att värna migranternas säkerhet och hälsa. Den 19 september hittades fyra av dem döda – tre på den polska sidan av gränsen och en på den belarusiska. Den 24 september upptäcktes ytterligare en person död, på Polens sida. Enligt de polska myndigheterna var dödsorsakerna hypotermi (nedkylning) och utmattning.

Ytterligare ett antal människor ska ha hittats i så dåligt skick att de tagits till sjukhus.

Förra måndagen förlängde Europadomstolen sitt beslut och utvidgade det till att omfatta rättshjälp till migranterna. EU har krävt en utredning av dödsfallen men det är inte svårt att se var problemet ligger. Den som ges mat, skydd mot kyla och läkarvård dör inte i skogen. Men egentligen borde dessa människor inte befinna sig där överhuvudtaget. Och här gäller det att inte låta sig dribblas bort av politiska finter.

Att säga att ansvaret är delat leder lätt till slutsatsen att flera är lite skyldiga. Det är fel. Belarus har det fulla ansvaret för att ha sänt migranterna till gränsen och sedan stängt vägen tillbaka. Polen har det fulla ansvaret för att man bryter mot internationell flyktingrätt och mot EU-rätten när man trycker tillbaka migranterna i stället för att släppa in dem och ta emot deras asylansökan.

Någon kan tycka att det är fel att säga att Polen och Belarus har dödat dessa människor. Men de två staterna har uppenbart försatt dem i en situation som ledde till deras död. Vad kallar man sådant?

Ett stort ansvar ligger även på EU. Den inhumana politiken vid unionens östra gräns handlar inte enbart om, i det här fallet, polsk inrikespolitik. Detta är en del av en gränspolitik som har EU:s välsignelse, åtminstone i praktiken.

EU:s ansvariga kommissionär, Ylva Johansson, har kallat situationen vid gränsen ”inte en migrationsfråga utan del i Lukasjenkos aggression mot Polen, Lettland och Litauen i syfte att destabilisera EU”.

Sådant är det övergripande förhållningssättet, där gränsbevakningen står i förgrunden medan migranternas öde görs till en underordnad fråga, liksom gränsländernas flagranta brott mot mänskliga rättigheter. Det går inte att prata sig runt detta.