Noll asylsökande. Det är målet för dansk flyktingpolitik som det har uttryckts av landets regering. Men hur ska det nås?

Enligt ett lagförslag som presenterades i höstas ska personer som söker asyl i Danmark inte få sin ansökan prövad där. I stället ska de sändas till ett mottagningscenter i ett land som Danmark har avtal med. Det landet ska göra asylprövningen.

Den som beviljas asyl får inte bosätta sig i Danmark utan få skydd någon annanstans, även det enligt ett avtal som Danmark sluter med något land. Den som nekas asyl ska återvända under det asylprövande landets ansvar.

Om du tycker att det låter dimmigt så beror det på att förslaget är just det – fullt med praktiska oklarheter. Som EU:s gemensamma planer i den här riktningen visade för några år sedan är det omöjligt att hitta länder som är villiga att ta på sig detta ansvar.

Men det är inte det enda problemet. Den danska ordningen är rättsligt ogenomförbar. För även om asylprövning i tredje land i princip är tillåten enligt internationell rätt, har Danmark kvar en rad skyldigheter som blir omöjliga att leva upp till med denna modell.

Steg ett är att de asylsökande ska skyddas mot kollektiv vidaresändning och har rätt till prövning – i två instanser – av huruvida de exempelvis har stark familjeanknytning till Danmark eller tillhör en särskilt sårbar grupp som svårt sjuka eller ensamkommande barn.

Även om ett annat land skulle sköta asylprövningen har Danmark det fulla ansvaret för att den sker på ett rättssäkert sätt och att de asylsökandes rättigheter i övrigt respekteras fullt ut. Danskarnas skyldigheter i det avseendet är så starka att det enda sättet att leva upp till dem är att utöva total kontroll över mottagningscenter och asylprocesser i tredje land.

Något sådant är inte möjligt. FN:s flyktingorgan UNHCR, som har granskat lagförslaget, konstaterar därför att detta system i praktiken skulle innebära brott mot internationell flyktingrätt. UNHCR uppmanar därför Danmark att överge sina planer.

Det här bör också ge åtminstone två lärdomar till svensk politik. Den ena är att pratet om asylprövning i läger utanför EU måste få ett slut. En asylsökande har rättigheter som inte är förhandlingsbara.

Den andra lärdomen ges av UNHCR:s resonemang om villkoren för flyktingsystemet. Det har blivit populärt att säga att flyktingar bör i större utsträckning få skydd i sitt närområde. Men 85 procent av världens flyktingar befinner sig redan där – i utvecklingsländer. Det finns många orsaker till att dessa länder ställer upp, men en viktig är att den rika delen av världen hittills har varit relativt villig att ta emot några.

Om västländer försöker minska antalet asylsökande genom att använda radikala, däribland rättsvidriga metoder, kommer det internationella flyktingsystemet att kollapsa. Utvecklingsländerna kommer att uppträda likadant genom att i ökad utsträckning göra sig själva otillgängliga för flyktingar.

Det UNHCR nämner specifikt är risken för ökat oreglerat, irreguljärt resande av desperata människor som söker skydd, inklusive i Europa, när utvecklingsländer som hyser de enorma flyktingpopulationerna säger ”vi har fått nog, vår gräns är nådd”.

Danska och andra europeiska politikers försök att minska antalet asylsökande kan därför leda till raka motsatsen.