Till det högst tänkbara hör en internationell ekonomisk kris som får likheter med den för tio år sedan. Krasch i finanssektorn i någon del av världen kan utlösa en lavin av bristande förtroende för andra länders svagare banker. En rad svagheter och strukturproblem i många länders näringsliv eller statsbudgetar kan då flyta upp till ytan.
Att Sverige gick relativt oskadat genom krisen 2008-10 hade en hel del att göra med skickliga personer på rätt platser i finansdepartement och riksbank. Tillräckligt många mindes läxorna från 90-talskrisen. Sverige hade för tio år sedan en parlamentariskt stark regering. En lång rad reformer samt budgetsanering hade gett ett mer stabilt läge än i många länder söderut i Europa.
Men världspolitiken var då en annan. Dåvarande brittiske premiärministern Gordon Brown gjorde i en intervju i The Guardian för en vecka sedan en mycket tänkvärd jämförelse. De som vill vara med och bilda regering i Sverige borde ta till sig en del av det han säger.
Det är inte bara så att uppstramningarna av kapitalkrav och annan stabilitet i finanssektorn har förblivit ofullständiga. Nya risker har byggts upp, som kan utlösa ett nytt skred av finanskonkurser och underminera produktion och världshandel. Det har uppstått stora, svårgenomskådade skuggbanker i Kina och andra asiatiska länder. Såväl privatpersoners skuldsättning som risknivån i annan utlåning har skruvats uppså att det kan bli ohållbart. Tilläggas kan att vissa banker, såsom Deutsche Bank och Danske Bank, även långt efter 2010 varit djupt insyltade i stora kapitalflöden med anknytning till stater med oligarker och diktatorer– med penningtvätt som inte borde ha kunnat förekomma.
Det Gordon Brown understryker är att för tio år sedan fanns mer vilja och förtroende till samordnat handlande. Regeringar och riksbanker i en rad ekonomiskt viktiga länderdrog i kritiska lägen så mycket åt samma håll i penning- och finanspolitik att de allvarligaste farorna för global ekonomisk depression undveks. Gamla och nya industriländer, även Kina deltog, de bildade G20-gruppen för att samordna sig.
I dag finns föga av ömsesidigt förtroende kvar. Att Donald Trump provocerar fram slagväxling med tullar kan leda till att en förnyad finanskris förvärras och sprider sig. Om förtroendet för bankers hållfasthet bryter ihop kan det förvärras av sammanbrott av förtroendet mellan regeringar, säger Gordon Brown.
En motsvarande oförmåga att samverka parlamentariskt kan, som USA blivit ett exempel på, göra ont värre. Detta ger ytterligare starka argument för en annan syn på regeringsfrågan och på samarbete mellan regering och seriös opposition i en del mycket centrala ekonomiska frågor. Det understryker också vikten av en aktivt pådrivande svensk roll för att staga upp EU-samarbetet. Utrikespolitiken behöver i hög grad förenapolitik som gäller säkerhet, ekonomi och klimat.
Men oavsett vilken kombination av partier som ingår i nästa regering blir också personfrågorna på det ekonomiska området viktiga. Politiken kan inte som i valrörelsen underordnas kampanjmakare och taktik.
I finanspolitik och internationella ekonomiska relationer behövs ministrar med initiativkraft, och med större synfält än de som hör hemma på finansdepartementets budgetavdelning.