Det är inte bara härskare i diktaturer, skummisar och smugglare som hjälper till att hålla liv i Putins krigsindustri. Vad ryska staten har kvar av intäkter från fossilexport används för att ensidigt lägga skattepengar på rustningar och krig mot Ukraina.
Samhällsekonomi och levnadsförhållanden förfaller i andra sektorer, men arbetskraft och teknik styrs till ett utdraget utnötningskrig. Förhoppningen i Kreml är att trumpister, orbánister och andra höger- och vänsterradikaler och Putinmedlöpare ska hinna bryta sönder den västliga uppslutningen bakom Ukraina.
Mer av ett avslöjande ljus behöver riktas mot de – ibland stora – företag som i smått eller stort underlättar försöket att reducera Ukraina till en diktaturens bakgård inom KGB-statens imperium. Det här är ett stort isberg där delar göms under ytan i sådana skumraskvatten som Turkiets halvvärld, där myndigheter hos Erdogan blundar när teknik från västliga koncerner flyter vidare till rysk vapenindustri.
Det flotta klimatmötet i petroleummonarkin Dubai ägde rum i en beryktad förvaringsplats för ryska kleptokratpengar. Där administreras inte så lite av kringgåendet av oljesanktioner.
Men även stora isberg har små toppar som syns alldeles tydligt. Om en av dem skrev Hufvudstadsbladet i Helsingfors på ledarplats: "Fira en etisk jul: Bojkotta Putinchokladen."
Ett stort antal företag som efter 1990 öppnat verksamhet i Ryssland – och inte gett upp tidigare – har nu dragit sig därifrån. Många har lagt ned eller sålt, andra har fått tillgångar konfiskerade och överlämnade i regimtrogna affärsmäns händer. Men en del koncerner, även sådana med i väst välkända varumärken, legitimerar regimen och kriget genom att verka på Kremls villkor. De levererar med sin verksamhet skatteintäkter som till stor del går till krigsmaskineriet.
De sätts upp på svart lista av regeringen i Ukraina, och där står bland annat den USA-koncern dit varumärken som Marabou och Toblerone numera hör. Hufvudstadsbladet konstaterade att de båda stora livsmedelskedjor i Finland som närmast motsvarar ICA och Coop sålde chokladen som vanligt inför jul. Detta har förekommit i Sverige också.
Möjligen var det mer än vanligt av rabatterbjudanden på Marabous vanligaste pralinaskar, för att ändå få dem sålda trots det kunder kunde ha läst om koncernledningens förlåtande attityd mot Putinregimen. Hur det blev med försäljningen, och hur många som bytte till varor från andra chokladfabriker, lär det knappast lämnas pålitlig information om.
Mer inflytande, och ofta mycket mer tillgång till relevanta kunskaper, har de som har ansvar i företag som tillverkar och säljer elektronik och andra komponenter som behövs för robotar och andra vapenbärare. Mycket sådant har Ryssland inte så lätt att skaffa utan tillgång till mer avancerade länders industriprodukter. Sådan teknik har den ryska regimen ändå kunnat få från etablerade företag – via tvivelaktiga mellanhänder och den vanliga sörjan av skalbolag och tillkrånglade betalningsvägar. I Sverige har Sandvik kommit att stå för leveranser från dotterbolag som inte borde ha fått ske.
Här behövs inte bara mer vaksamhet. Det behövs också att tongivande företrädare för verkligt ledande företag börjar använda skärpa och klarspråk mot de kollegor i affärslivet som, med vilja eller genom slapphet, låter sig utnyttjas av Putindiktaturens ombud och medlöpare.