Folk måste sluta gena över och springa på järnvägsspåren. Det är en risk som inte är värd att ta.
Tidningens intervju med lokföraren Julian Ellis är stark läsning. Han berättar hur väl han minns dunsen när kroppen träffade tåget. För två år sedan upplevde han det som många lokförare gör i yrket: påkörning av en människa.
Det är bra att Ellis och hans kollegors erfarenheter lyfts. För folk som genar över järnvägen riskerar inte bara sina egna liv för att spara några sekunder – det har också konsekvenser för tågförarna.
Lokförarna instrueras att tuta, bromsa, blunda och titta bort. Det finns goda skäl för det. För när tåget rullar i 200 kilometer i timmen är bromssträckan lång – inte sällan över 1 kilometer. Vissa tror att de kan höra tågen på långt avstånd. Men tågen i dag är tystare än vad många föreställer sig. Folk som inbillar sig att de kan ”hoppa undan” i tid måste tänka om.
Efter olycka tas förarna direkt ur tjänst och erbjuds psykologhjälp. Det kan dröja innan det är lämpligt att de återgår till jobb. Upplevelserna kan vara väldigt traumatiska.
Och även om någons joggingtur på rälsen inte leder till en dödsolycka kan förarna ändå bli negativt påverkade av upplevelsen. Vem vill bli skrämd på det viset på jobbet? En dellösning på problemet är mer information, säger Julian Ellis. Folk behöver veta hur farligt det är att röra sig på spårområdet och helt enkelt avstå, både för sin och andras skull.
Här kan politiker och myndigheter göra en del. På olika håll görs det insatser för att minska risken för spårspringande. Att sätta upp staket längs med järnvägen är en sak som skulle hindra många från att beträda spåren. Men det finns fortfarande ställen där detta inte är gjort. Dessutom finns det platser där stängsel inte går att sätta upp, där resenärer ska stiga på och av eller i plankorsningar där bilväg möter järnväg.
Bäst vore om plankorsningar inte behövdes. Antalet möten mellan tåg, bilister, cyklister och fotgängare bör vara så få som möjligt. Risken är annars att olyckor sker. Enligt Trafikverket dör omkring 20 personer årligen i plankorsningar. Mer än hälften handlar om självmord.
Vilket stärker behovet av att bygga klokt där olika färdsätt möts. Byggs det broar över järnvägen bör det finnas höga räcken så att risken för fall och självmord är nära noll. Tunnlar för bilar, fotgängare och cyklister är ett annat alternativ. På en del håll kan det vara aktuellt att järnvägen eller bilvägen ges säkrare sträckning.
Det är arbete som tar tid och kostar pengar men kan rädda många liv.