Kan hårdknutarna om arbetsrätt och villkor vid arbetslöshet lösas upp från näringslivssidan? Kan avtalsparterna där ta helhetsgrepp utan att stat och kommun omfattas? Bör det då räcka för att riksdag och regering kan slippa politisk strid om arbetsrättsliga lagändringar?
Frågorna kan bli viktiga 2020. De bör diskuteras, fast detaljerna ännu är okända.
Under hösten pågick något intressant. Fack och arbetsgivare skissade en bredare uppgörelse om flera frågor, i arbetsrätten med fokus främst på andra, för parterna mer angelägna saker än turordning vid arbetsbrist. Förändringar skulle då balanseras inom arbetslöshetsförsäkring, kompetensutveckling och kanske även annat. Tanken är att fortsätta efter vinterns lönerunda.
Före jul visade sig delade meningar på facksidan, främst längs gränsen mellan näringsliv och offentlig sektor. LO- och tjänstemannaförbund med motparter i näringslivet anser att det som diskuterats är något att förhandla vidare om 2020.
Andra LO-förbund, främst med motparter i kommun- och statlig sektor, har dragit tillbaka förhandlingsmandatet de gett till LO. De har med sig åtminstone något tjänstemannaförbund i kommunsektorn. Uppdelningen liknar delvis den mellan de förbund som bär upp Industriavtalet om lönebildningen och de som i vart fall i ord ogillar att ekonomins utlandskonkurrerande del sätter märket för löneutvecklingen.
I fyrpartiavtalet från januari spelades den här bollen till avtalsparterna, med syftet att få reformer där grundläggande balans mellan parterna finns kvar samtidigt som flexibiliteten ökas på flera sätt. Problemen bakom den diskussionen känns inte främst av i kommunsektorns stora förvaltningar – men så mycket mer i näringslivet, med dess snabba tekniska omvandling. Där finns rimligen större beredskap att söka en intressebalans som möjliggör också relativt stora förändringar, med ny avvägning mellan trygghetsregler i försäkringar och i anställningsskydd.
Det talar för politisk öppenhet, inför att privatsektorns parter hittar lösningar som befriar politiken från bördan att reda ut arbetsmarknadens kvistigare intresseavvägningar. Varför skulle offentliga sektorns mer förändringsmotvilliga förbund ges tillfälle att ensidigt blockera samförstånd mellan näringslivets fack och arbetsgivare?
De fyra partier som i januari enades om ett brett arbetsprogram bör ha goda skäl att nöja sig med att ett större grepp på arbetsrätts- och sammanhängande frågor tas avtalsvägen på privatsidan. Dessa parter behöver då inse att med egna nya inslag i arbetslöshetsförsäkringen följer ekonomiskt ansvar. De privata parterna behöver avtalsvägen finansiera merkostnader om sådana uppstår när ökad flexibilitet uppvägs av mer förmånliga A-kassevillkor än på övrig arbetsmarknad.
Riksdagen kan göra mer av arbetsrätten dispositiv, så att den kan bytas mot kollektivavtal. Men flexibilitet ordnad av fack och arbetsgivare i samförstånd bör inte medföra att kostnader ensidigt övervältras på staten – eller på andra sektorers löneutrymme.