Vingåkers fritidsgård ska ha stängt i några veckor i sommar. Det beslutade Kultur- och fritidsnämnden häromveckan. Och rasandet är ett faktum.
Vingåkerspartiet slog i vanlig ordning vilt omkring sig. Partiets ordförande Hans Ekelund, partiledare i Vingåkerspartiet, kallade sommarstängningen "ren idioti" och "ett av de dummaste besluten som fattats". Erika Rask (S) var en av två som reserverade sig mot beslutet i nämnden. Hon anser liksom Ekelund att det är under sommarperioden som fritidsgården behövs som mest. Hon tror att det svåra ekonomiska läget dessutom gör att fler familjer inte lär resa utomlands i samma utsträckning. Emma Karlsson, ledamot i Vänsterpartiet styrelse i kommunen, har till och med påbörjat en digital protestlista. Hon vill att beslutet rivs upp.
Så ser upprördheten ut. Men är den befogad? Tveksamt.
Orsakerna till "pausen" kan visserligen ifrågasättas. Förvaltningen föreslog sommarstängningen av fritidsgården för att förvaltningens budget annars inte skulle gå ihop. Bättre budgetbalans är alltså förklaringen till uppehållet.
Moderaterna och Kristdemokraterna som ingår i Vingåkersstyret, som också biföll förslaget, har ett och annat att förklara när det kommer till sin budgetering. Sverigedemokraterna som också sade ja, och som stöttar det nya styret, får inte heller undkomma kritik. Om politikerna vill ha en fritidsgård, så måste den ha ett syfte, och får inte fungera som en budgetregulator.
Och ja. Fritidsgårdar kan vara en plats dit tonåringar vänder sig på fritiden. För unga vars föräldrar jobbar mycket och inte har tid att underhålla dem kan det vara det bästa alternativet som presenteras i sommar. Men det är allt för ofta ren förvaring. Och dess betydelse för att hålla ungdomar borta från dumheter eller brottslighet, som så ofta påstås, stämmer inte riktigt.
I en genomgång av de välrenommerade kriminologerna Jerzy Sarnecki och Helena du Rées i Kvartal 2020 så dras slutsatsen att fritidsgårdars brottsförebyggande effekt är nära noll. I de studier som lyfts har det snarare visat sig vara fler brottsbelastade ungdomar på fritidsgårdarna än i andra mer organiserade ungdomsverksamheter.
Betyder det att politiker i Vingåker och andra kommuner med fritidsgårdar ska lägga ned den sortens verksamhet? Nej, inte nödvändigtvis. Snarare behöver de fundera på fritidsgårdarnas innehåll. De får inte bli tillhåll för allmän stökighet eller småbrottslighet. Att slå dank bör inte heller vara normen på den sortens gårdar.
Genom god vägledning och välstrukturerade fritidsaktiviteter kan den här sortens "gårdar" bli tämligen intressanta och viktiga nav för barn och unga. Finns det personal som är bra på att hjälpa vid läxläsning? Hur ser kontaktytorna mellan fritidsgård och musik- och kulturskola, idrottsföreningar och annat civilsamhälle ut? Fritidsgårdar kan – om viljan finns – fungera som en brygga till de förenings- och kulturaktiviteter utanför skolan som en del barn på egen hand har svårt att hitta till.
Utöver skolans betydelse betonar Sarnecki och du Rées att barn som är del av ett levande föreningsliv och strukturerade aktiviteter utanför skolan har bättre förutsättningar att klara sig i livet.
Politiker bör därför vara måna om föreningslivets självständighet. Men det hindrar inte dem från att uppmuntra till engagemang – både i ord och med en och annan krona. Civilsamhället måste ha låga trösklar och vara inbjudande för även de unga.
Kommunpolitiken bör också hålla ner avgifterna till kulturskolorna. I det gör Vingåker mer rätt än fel. Men på sikt bör kommunen helt slopa terminsavgiften på 100 kronor. För vissa familjer kan de 300 kronor de behöver betala för eventuella instrument redan vara nog för att säga stopp till sina barns ambitioner. I Vingåker hade ett sådant slopande handlat om omkring en miljon kronor. Det är inte mycket pengar i en växande budget. För Vingåkersbarnen vore det ännu något meningsfullt att göra efter skolan.
