Varför ungdomspolitiker tar allt större plats i medierna är egentligen en gåta. I teorin ska ett ungdomsförbund vara en blåslampa mot moderpartiet. Gå på tvärs emot partilinjen, komma med skruvade förslag som snarare ska väcka debatt än röstas igenom på en partistämma. Tyvärr är det sällan så numera, eftersom unga politiker snarare vill stryka partiledningen medhårs för att säkra sina möjligheter till en riksdagsplats, en kommunalrådspost eller ett flott jobb i regeringskansliet.
Centerpartiets ungdomsförbundsordförande Caroline von Seth har däremot valt att göra det som är hennes egentliga uppgift: Att komma med obekväm kritik. Sent i höstas krävde hon Muharrem Demiroks (C) avgång med hänvisning till att han saknade idéer, ska ha försökt kuppa igenom ett förslag om att ställa sig bakom Socialdemokraterna, och öppnade dörren på glänt för Vänsterpartiet.
Hon pekade också på att Demirok var en svag ledare internt, och att han inte tog till sig intern kritik.
Hon har rätt om att Demirok drar partiet åt helt fel håll. Att han är för vek mot Nooshi Dadgostar och sätter sig i Magdalena Anderssons knä. Hon har argumenterat väl för saken, stått upp för det hon tycker är rätt – men enligt anonyma källor utan att förankra kravet med sin styrelse.
Caroline von Seths utspel verkar, utåt sett, ha haft mycket svag förankring internt, vilket ledde till att stödet för hennes avgångskrav föll platt. Att kräva partiledarens avgång är bland det mest tabubelagda en högt uppsatt politiker kan göra.
I veckan berättade hon i en intervju med Expressen hur hon blivit utfryst, “gråtit massor” och beskriver hur hon har blivit “ett offerlamm för vissa, en slagpåse för andra”.
Hennes känslomässiga reaktion och personliga kris är fullt rimlig för en människa som tillbringat hela sin skoltid och ungdom i en rörelse där hon hyllats och setts som ett framtidsnamn.
– Jag måste stå upp för mig själv och vara ärlig med hur jag har behandlats, säger von Seth, i Expressen.
Hon hänvisar till att det är viktigt “inte minst för mina medlemmar”.
Men att berätta om tårar och sömnproblem i en av Sveriges största tidningar är faktiskt ganska barnsligt.
Däremot sätter von Seth fingret på ett problem som tyvärr är vanligt förekommande: Att politiker mobbats och blir utfrysta av sina kolleger. Inte bara för att de har avvikande åsikter, utan också för att man inte lyckats vända opinionssiffrorna, eller helt enkelt för att ett kompisgäng har velat att deras bästis ska få ta personens plats i stället.
Minns till exempel karaktärsmorden på såväl Håkan Juholt (S) som Hanif Bali (M). De hade visserligen misskött sig på en rad olika sätt – men sättet deras partikolleger hängde ut dem på var direkt obehagliga.
Vi har också situationen när ledande Miljöpartister krävde Åsa Romsons (MP) avgång, och språkrörskollegen Gustav Fridolin (MP) i princip gick under jorden utan att visa något som helst stöd för Romson, varken i medier, internt, eller ens privat.
Oavsett vad gemene svensk tycker om en viss politiker, så ser de inte bara politiker som missbrukat väljarnas förtroende, eller gjort dem besvikna. De ser också hur en mobb gör allt för att sänka det som borde vara en bundsförvant.
Det är klantigt, kladdigt och spär på det växande politikerföraktet.