Varannan svensk väger för mycket. Det är rubriken på DN:s bilaga om folkhälsa, som kom i början av veckan.
Ovanför finns ett citat från tidningens medicinreporter Amina Manzoor: Om det fanns en enkel lösning skulle övervikt och fetma inte vara ett så stort folkhälsoproblem.
Läs det sista ordet igen. Att klassa svenska folkets stigande viktkurva – plus sju kilo i snitt sedan 1980-talet – som ett folkhälsoproblem är att kalla saken för dess rätta namn.
34 procent är överviktiga. 16 procent feta. Bara var sjunde flicka och var fjärde pojke i mellanstadiet rör på sig tillräckligt. Och enligt Folkhälsomyndighetens beräkningar kostar fetman samhället 70 miljarder kronor per år i hälso- och sjukvårdskostnader och produktionsbortfall. Det håller alltså inte att enbart tala om övervikt som ett individuellt problem för enskilda personer.
Som överviktsforskaren Claude Marcus säger i bilagan har alla självklart ett ansvar för sin egen hälsa. Men nu handlar det om halva befolkningen och "det är ju inte så att vi är dummare, har sämre karaktär eller är sämre föräldrar i dag än för 20 år sedan".
Boven i dramat är välkänd. Under mänsklighetens historia har perioder av svält varit vardagsmat. Därför har evolutionen sett till att den moderna människan kan lagra fett för att klara kärvarare tider. När dessa kroppar möter ett konstant överflöd av snabba kolhydrater, samtidigt som många arbeten blivit mindre fysiska och fritiden snarare tillbringas inne än ute, märks det bland annat på midjemåtten och på att förekomsten av fetma har tredubblats sedan 1980-talet.
Medan evolutionen har tagit tusentals år har alltså ohälsan av flera orsaker skenat på bara några decennier. Därför bör man angripa problemet från flera håll.
I bilagan intervjuas Petter Tunlind, psykolog på Barn- och ungdomsmedicin i Karlstad, som understryker att man ska fokusera på hälsa och hälsosamma beteenden – inte på utseende, vikt och absolut inte på att kritisera – när man diskuterar frågan med överviktiga barn. Det är ett bra fokus.
Dels för att viktproblemet handlar om hälsa och om att minska risken för exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar, inte om estetik eller om att vara snyggast på stranden. Dels för att det under lång tid bland en del vuxna funnits en viss osäkerhet kring att diskutera barns övervikt, vilket sannolikt bland annat beror på att det har larmats mer om utseendehets och om risken för att unga tjejer ska få anorexia än om riskerna med att barn blir överviktiga och feta.
Dessutom tänker många att hullet kommer att rinna av överviktiga barn med tiden. Men eftersom även yngre barn blir allt mer stillasittande och äter en hel del socker stämmer inte det på samma sätt som förr, vilket inte är samma sak som att små barn ska banta. Däremot behöver skolidrotten utökas med fokus på kondition och styrka, samtidigt som skolhälsovården och BVC förstärks så att familjer kan få hjälp tidigt.
Men framför allt måste vi sudda bort bilden av att åtgärder stigmatiserar och pekar ut barn som väger för mycket. Barn styr inte själva över sina mat- och rörelsevanor. Det är vuxenvärlden som är ansvarig för barns hälsa och för att minska risken för sjukdomar som följer i överviktens spår.