Du är tolv år och får höra att du inte duger. Du håller för låg nivå, är för kort i växten och kommer därför att kickas från laget.
Det är lätt att sätta sig in i vad "Patrik", spelaren i fotbollsklubben Värmbols FC som Katrineholms-Kuriren skrev om i går, kände när hans mamma fick sms:et om att hennes son inte längre var välkommen i laget. Beslutet motiverades med att gruppen skulle gå in i ett förberedande elitspår, vilket ledaren som skickade meddelandet senare backade ifrån. Det är bara att hoppas att det sistnämnda stämmer med verkligheten.
Utslagning och elitsatsning hör inte hemma i svenska idrottsföreningar förrän ungdomarna är i 15-årsåldern. Tolvåringar har kommit olika långt i sin fysiska och psykiska mognad, vilket betyder att den som är bäst i mellanstadiet kan bli förbisprungen i högstadiet, bland annat eftersom skillnaderna mellan dem som är födda tidigt och sent på året jämnas ut i tonåren. För tidig gallring gör alltså att föreningar riskerar att missa talanger, samtidigt som de tar ifrån många barn deras drömmar och självförtroende.
Det är ett par extra mål i nästa cup inte värda.
Dessutom är föreningsidrotten i första hand social och syftar till att ge så många barn som möjligt bra motionsvanor och en meningsfull fritid. Det är inte minst viktigt i dag när många skolelever inte ens rör på sig en timme om dagen, vilket är vad världshälsoorganisationen WHO rekommenderar.
I kombination med ett ökat sockerintag har det konstanta stillasittandet lett till att genomsnittssvensken har gått upp fem kilo sedan slutet av 1980-talet och att vart femte yngre barn och varannan vuxen är fet eller överviktig. Därmed ökar risken för flera sjukdomar, ledbesvär och högt blodtryck, och det är ingen överdrift att hävda att vi har fått ett tickande folkhälsoproblem på halsen. Inom några decennier kommer våra nya vanor att slå knock out på sjukvårdens budgetar – om vi inte lyckas hejda den stigande viktkurvan i tid.
Ett sätt att vända trenden är att motivera fler barn att hitta aktiviteter som de tycker om, bli medlemmar i idrottsföreningar och se till att de går till träningen även när det tar emot, vilket de flesta vuxna som någon gång har ägt ett gymkort vet att det gör ibland. Då håller det inte att kicka ut mellanstadiebarn ur gemenskapen, med hänvisning till att de inte håller måttet.
Tvärtom är det i många fall de ungdomar som kanske inte har de bästa förutsättningarna som behöver stöd för att orka fortsätta. De som annars riskerar att bli sittande med mobilen eller framför datorn, som har något lättare än genomsnittet att gå upp i vikt, och vars kondition och motorik verkligen behöver tränas upp.
Rent krasst är det för att främja den allmänna folkhälsan, inklusive dessa killar och tjejer, vi avsätter skattemedel till barn- och ungdomsidrotten. Inte för att de lokala tonårslagen ska vinna Gothia Cup.