Demokratiska länder ska inte gömma eller tvätta pengar åt skurkar och regimvänner. Men verkligheten är en annan. Det visar en granskning av schweiziska Credit Suisse, som flera internationella medier gjort av det finansiella institutet.
Visserligen är det känt sedan tidigare att en del schweiziska banker under lång tid gjort sig till verktyg åt maffia, oligarker och diktatorer. Mediegranskning och en del länders press har gjort så att detta är mindre vanligt i Schweiz. Men det som Süddeutsche Zeitung, The Guardian, Washington Post och fler andra medier berättat om Credit Suisse är fortfarande betydelsefullt.
Det är en stor mängd data som tidningarna fått från en anonym visselblåsare inifrån banken. Läckan ger bilden av ett finansinstitut som i årtionden sett åt andra hållet när en del kunder varit riskfyllda och direkt olämpliga. Det är sådana som tagit emot och organiserat mutor. Det är även folk som förskingrat och stulit pengar, däribland från Venezuelas statliga oljebolag. På listan finns även en svensk som i Filippinerna dömts till livstids fängelse för människohandel.
Inte alla konton som tidningarna granskat tillhör kriminella eller politiker som stulit av sitt eget folk. Men det är klart att det är kunder av sådan sjaskig sort som banken, och en del andra i branschen, attraherat under lång tid.
När banken svarar på kritiken är budskapet tvetydigt. Banken tillbakavisar anklagelserna samtidigt som den påpekar att mycket av det som tas upp hände för länge sedan. Bankreglerna i Schweiz såg mycket annorlunda då än hur de är utformade idag, säger banken till The Guardian. Credit Suisse verkar inte riktigt kunna välja om det som tidningarna redovisat stämmer eller inte. Helst vill de glömma sina kunders smutsiga byk och gå vidare.
I de fall brott begåtts ska det väckas åtal. Lagstiftare i Schweiz, men också i andra länder, behöver försäkra sig om att inte bli en svag länk i arbetet mot pengatvätt. Där måste även USA göra sin del, där delstater som Wyoming och South Dakota underlättar för sådant. Det undergräver den finansiella stabiliteten. Samtidigt handlar inte allt om lagar eller regler. Bankens agerande är också en fråga om moral.
Det stämmer visserligen att en del av anklagelserna är flera årtionden gamla. Vissa konton öppnades så tidigt som på 40-talet. Men två tredjedelar av de konton som The Guardian tittat på öppnades under 2000-talet, men inte senare än 2010.
Banker som gömt pengar åt gangstrar eller diktaturvänner har varit möjliggörare av organiserad kriminalitet och förtryck. De banker som agerat så måste kunna erkänna detta samtidigt som de lovar verklig bättring. Det ena utesluter inte det andra.
Från Storbritanniens premiärminister Boris Johnson och en del av hans ministrar har meddelat att de vill försvåra för ryska regimvänner att gömma pengar i landet. Börjar britterna lyfta på dessa stenar kommer gråsuggor krypa fram. Det är mycket välkommet.