Det är helt okej. Alla kan hamna i en tillfällig svacka.
Men förutsatt att du inte drabbats av en obotlig sjukdom som gör det omöjligt att arbeta, måste det finnas en plan för hur stödbehovet ska upphöra. Att gå på bidrag år ut och år in, utan att se någon väg till egenförsörjning, är varken hållbart för den enskilde eller för samhällsekonomin.
Här kan Katrineholm fungera som exempel. Här har socialen infört ett så kallat aktivt försörjningsstöd, som innebär att bidragstagarna hänvisas till Viadidakt, som ansvarar för kommunens vuxenutbildning i Katrineholm och Vingåker, för planering och aktiverande insatser. De som bedöms klara av att delta i aktiviteter, men väljer att avstå, förlorar sin rätt till försörjningsstöd (Katrineholms-Kuriren, 29/11).
Det är en utmärkt utgångspunkt – förutsatt att den praktiseras med fingertoppskänsla. Givetvis ska inga barn svälta eller vräkas om en förälder inte inställer sig på sina inplanerade möten. Inte heller ska missbrukare och deprimerade ställas på bar backe när de i själva verket behöver professionell hjälp, vilket aktivt försörjningsstöd kan vara ett steg emot.
För ofta finns det bakomliggande orsaker till att den som riskerar indraget bistånd inte dyker upp, som just depression eller missbruk. Och förhoppningsvis kan modellen med aktivt försörjningsstöd leda till att problemen upptäcks i tidigare skeden, än om utbetalningarna bara rullar på.
I dessa fall bör den första aktiviteten vara att se till att personen kommer under behandling. För andra med försörjningsstöd kan lösningen vara grundutbildning eller språkträning. En tredje kategori behöver kanske vidareutbildning eller praktik.
Det senare gäller inte minst ungdomar, som bör ha en betydligt rakare väg mellan skola och arbetsliv. Exempelvis genom prao i grundskolan, praktik på gymnasiet och feriejobb på sommarloven. Något alla förstaårsstudenter på gymnasiet i Katrineholm ska erbjudas nästa sommar.
Det är ett lovvärt initiativ, men det räcker inte. Unga bör jobba betydligt mer än under några veckor en enda sommar. Helst med schemalagda arbetsuppgifter, exempelvis inom vården, barnomsorgen eller parkförvaltningen. Kommunala sommarjobb ska inte vara självförverkligandeprojekt, som att dansa, vara DJ eller anordna jämställdhetsseminarium, vilket det i somras rapporterades om i flera kommuner.
Inte för att de kreativa uppgifterna inte verkar roliga och i en del fall även lärorika. Men de låter som grupparbeten i musik och samhällskunskap eller som fritidsaktiviteter – snarare än som arbetsuppgifter som någon på riktigt är beredd att betala för. Och en viktig del av sommarjobben är just att markera skillnaden mellan arbete och utbildning, och att tydliggöra att den som vill jobba med något som hen brinner för inte kan förvänta sig att erbjudandena kommer serverade.
Det handlar inte om att slå sönder någons drömmar. Utan om att lära unga människor vad som krävs för att nå dem.