Sedan romartiden har man inom avtalsrätten hållit fast vid ett grundläggande rättesnöre: pacta sunt servanda det vill säga att avtal ska hållas. Skriver man under ett dåligt avtal får man leva med konsekvenserna tills man antingen förhandlar om avtalet eller skriver ett nytt med motparten.
Sverige har dock tagit en annan hållning när det gäller anslutningsfördraget med EU från 1995. Man låtsas som att det är bättre för Sveriges del än det faktiskt är. De senaste veckorna har en debatt som länge varit död börjat bubbla igen: frågan om Sverige ska överge kronan till förmån för euron.
Det hela började med en intervju av TT med affärsmannen Christer Gardell, där han konstaterade att ”kronan är en liten skitvaluta." Den tidigare EU-parlamentarikern och ordföranden för tankesmedjan Frivärld Gunnar Hökmark (M) hakade på och konstaterade i en debattartikel (DI 230104) att eurofrågan har betydande likheter med Nato-frågan. De vore synd, enligt Hökmark, om det skulle krävas en kris även här för att Sverige skulle införa euron. Därefter har flera skribenter fortsatt att vrida och vända på frågan.
I grund och botten handlar eurofrågan om hur Sverige målat in sig ett hörn och gjort väldigt lite för att ta sig ur detta hörn trots att färgen torkat sedan länge.
När Sverige förhandlade om anslutningsfördraget till EU gjorde vi inte som Danmark och förhandlade fram ett formellt undantag från euron. I stället har Sverige länge hävdat att landet inte uppfyller de formella ekonomiska och rättsliga krav, de så kallade konvergenskriterierna, som krävs för att ett land ska kunna byta valuta till euron. Det har krävts en del kreativitet från svensk sida för att få det att se ut som att vi inte uppfyller kriterierna. Vi har även fått hjälp av EU som inte pressat Sverige att byta valuta.
Som lök på laxen genomfördes en folkomröstning 2003 om att införa euro som valuta i Sverige eller inte. Nej-sidan vann omröstningen. Normalt skulle detta inte spela någon roll, eftersom omröstningen endast var rådgivande. Men riksdagspartierna hade i förväg förbundit sig att följa resultatet. Skulle de respektera folkets vilja behövde de alltså se till att Sverige fick ett undantag. Politikerna valde dock ännu en gång att inte göra något alls.
Nu är vi tillbaka på ruta ett. Sverige har inget euroundantag. Och det är tveksamt om löftet att respektera resultatet av en rådgivande folkomröstning fortfarande går att åberopa 20 år efter det gavs.
Intresset att införa euron är dock fortfarande svalt både bland politiker och befolkning. Men ska man vara politiskt hederlig är det bättre att formalisera denna inställning. Åtminstone pröva möjligheten att få till ett undantag i efterhand. I dag är det bara EU-skeptiska SD som aktivt driver denna fråga.
Svenska politiker har lovat runt och hållit tunt i frågan kring euron. Man har både lovat att gå med och stå utanför eurosamarbetet. Man kan dock inte både äta kakan och ha den kvar. Någon gång måste de välja.