Ledare: Är Ebba Busch tänkbar som minister för någonting?

Det finns svårare problem än personfrågor – om det blir ministär av de sonderingar som pågår. Den inbördes oenigheten är inte liten. Moderatlinjen om ”fyra eniga partier” var Kristerssonska ord utan täckning. 

Inom utrikes- och säkerhetspolitik finns kanske en hållbar förankring över blockgränsen. På flera andra områden kan dock den tänkta inriktningen skapa och förvärra en socialt och ekonomiskt negativ utveckling.

Vilka som kan bli statsråd kan ändå vara viktigt, även i en möjligen kortvarig regering. En av partiledarna är ett problem av format. Att Ebba Busch stannar utanför är osannolikt, i en ministär där KD deltar. Men inom vilket tyngre sakområde skulle hon kunna fungera som statsråd?

Några har hon, som det verkar, inte rätt sakinriktning och kunskapsgrund för, såsom miljö-, näringslivs- och trafikfrågorna. För finansministerposten finns inget trovärdigt namn i någon av partiledningarna, men däremot flera slagords- och löftespolitiker. Ska KD ha en person på någon av posterna i finansen finns mer trovärdiga namn än partiledaren.

I polis- och andra rättsfrågor får Ebba Busch släpa på bördan av sin förberedda, slagkraftiga provokation: Efter de våldsamma kravallerna i påskhelgen sade hon: "Så frågan som borde ställas, det är: Varför sköts det inte skarpt? ...  Varför har vi inte minst hundra skadade ... upprorsmakare?"

Efter den blodbadsbravaden är hon omöjlig i justitiedepartementet. 

Men den kan förfölja henne även till socialdepartementet: Varför sköts det inte skarpt?  Varför fick inte sjukhusakuterna ta emot minst hundra skjutna samma dag?

Det finns mer. I början av pandemin satt hon i månader med i partiledaröverläggningar, i stort sett nöjd med det som gjordes. När antalet döda hade stigit gick hon plötsligt till en partiledardebatt i SVT med en planerad förlöpning, för att smeta skuld på politiska motståndare, och på ämbetsmän:

”Med berått mod” hade de låtit smittan spridas. Så var hennes oprecisa men suggestiva anklagelse, med utstuderat ordval.

Detta var inte sant, vilket coronakommissionen ännu en gång klargjorde. Men det riktades mot nyckelmyndigheter under socialdepartementet – Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten.

I sjukvårdsfrågorna har hon haft centralisering och statligt ämbetsmannastyre som käpphäst. Det skulle inte kunna lösa de frågor som vållar svårigheter för många glesbygdsregioner, med problemförstärkande lönestruktur och för stora incitament att verka utanför regionernas vårdverksamhet. Inte heller staten kan med kommando skicka medicinsk personal mellan olika landsdelar.

Men KD-förstatligandet skulle förflytta inflytandet över lokal och regional vård bort från glesbygdernas och andra väljare. Det skulle förstärka de känslor av fjärrstyre och storstadsdominans som gett missnöjespolitik en del vind i seglen. 

Som nyckelperson i det behövliga förtroendefulla samspelet mellan socialdepartement och Sveriges Kommuner och Landsting är KD:s partiledare belastad av sitt sätt att driva opposition – med provokationer, överdrifter och förenklingar. Av sin gapighet, som en avhoppad kommunalman (KD) kallade det. 

Blir det en regering med KD uppstår väl problemet i vilket fall som helst. Men oförutsett kan det inte vara.