Tänk om flyget undan för undan skulle bli ett allt osäkrare transportmedel, och att vi i dag skulle vara uppe i två flygplanskrascher i veckan i Europa. Protester med krav på mer forskning och en rejäl åtgärdsplan, som undertecknats av åtminstone alla EU-länder, skulle inte vänta på sig.
Det är otänkbart att vi hade låtit dessa drygt 30 000 européer dö i tysthet varje år.
Det skiljer dem från de 33 000 EU-medborgare som årligen dör av antibiotikaresistens. Siffran kommer från Otto Cars, seniorprofessor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet, som nämnde både den och jämförelsen med två flygplanskrascher per vecka på seminariet "Antibiotikaresistens – den långsamma krisen", som arrangerades av Folk och försvar förra veckan.
Den som inte förstod att det var allvar innan, gör det efter hans genomgång. För Cars skräder inte orden.
Hela sjukvårdssystemet står och faller med antibiotika. Den behövs vid allt från behandling av vanliga infektioner till utförandet av specialiserade ingrepp och kirurgi.
Exempelvis klarar sig många cancerpatienter inte utan antibiotika och den allt mer tilltagande antibiotikaresistensen innebär att hela systemet är hotat.
Lösningen är att sätta in åtgärder från två håll. Dels genom att stoppa överanvändningen – i en del EU-länder kan man till exempel fortfarande köpa antibiotika över disk, vilket är ohållbart. Dels genom att ta fram nya preparat, vilket i dag inte är ekonomiskt lönsamt.
Därför föreslår Otto Cars ett globalt samarbete, som är betydligt tajtare än i dag, där man ser antibiotika som en global resurs och hanterar den ungefär som klimatfrågan. Det vill säga genom att ta fram ett "Parisavtal", som bland annat innehåller riktlinjer för användningen, ett säkerställande av produktionen, ett gemensamt framtagande av ny antibiotika, en plan för finansieringen samt ett omställningsstöd från rikare till fattigare länder.
I det avtalet ska Sverige givetvis göra sin del. Men tills allt är på plats och frågan är löst, vilket kommer att ta tid, måste vi hantera den akuta situationen här och nu, genom att rigga sjukvården för att ta hand om antibiotikaresistenta personer och klara av återkommande utbrott på sjukhus. Det kan bland annat handla om fler enkelrum så att patienter kan isoleras och fler infektionsläkare så att det finns beredskap för ett ökat antal komplikationer vid operationer.
Precis som i klimatfrågan kommer det att kosta att ställa om. Å andra sidan är det inte gratis att sitta still heller.