De senaste åren har rikspolitikerna lite yrvaket tävlat om att föreslå hårdare tag mot gängkriminaliteten, samtidigt som de försökt lägga ansvaret på sina motståndare för att inte mer har gjorts tidigare. Men med tanke på att gängkriminaliteten tillåtits växa till sig sedan tidigt 1990-tal bör politikerna ligga lite lågt med kritiken och i stället självkritiskt granska sina egna partiers tillkortakommanden. 

Inte för att det går att backa bandet och göra om och rätt, utan för att det går att lära av misstagen. 

Att bekämpa gängen kommer att ta tid och kräva stora resurser. Det kommer också att krävas ett omfattande samarbete på flera olika nivåer.

I riksdagen bör partierna enas om långsiktiga, hållbara och effektiva åtgärder och stå fast vid dem. Riksdagen stiftar lagar, den kan också, med regeringens hjälp, se till att det finns tillräckligt med medel avsatta i budgeten för att de statliga myndigheterna, allt från Polisen och domstolarna till Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, ska ha tillräckliga resurser. Men regeringen och riksdagen behöver även se till att kommunerna ska ha råd att utföra sitt arbete. Särskilt i de fall då de får nya och kostsamma uppgifter till följd av ny lagstiftning. 

En stor del av arbetet för att bekämpa gängen kommer att hamna på kommunerna. Fungerande och långsiktiga samarbeten behöver därför även etableras mellan stat och kommun – oavsett vem som styr i kommunerna eller sitter i regeringen. 

Det går mycket lättare om de politiska partierna slutar skylla på varandra och börjar blicka framåt.

I oktoberavtalet återfinns en rad förslag som syftar till att bekämpa gängen. Det handlar i mångt och mycket om hårdare tag och strängare straff. Det kan behövas, men förslagen ger upphov till en rad frågor om hur rättssäkerheten ska kunna upprätthållas – men också om hur effektiva åtgärderna verkligen är. 

Rent retoriskt finns det få saker som låter mer handlingskraftigt än strängare straff. I praktiken har det visat sig att nolltolerans är ett bättre verktyg. Det vill säga att gängen inte ska komma undan med några lagöverträdelser. Det är visserligen lättare sagt än gjort, men hårda straff blir lätt ett slag i luften om gängmedlemmarna inte grips, åtalas och döms.

Betydligt mer intressant och välkommet är däremot de delar i avtalet som handlar om det förebyggande arbetet – även om det huvudsakligen riktas mot de yngsta i gängen. 

En stor del av detta arbete kommer att hamna på kommunerna. Socialtjänsten kommer exempelvis få ett utökat ansvar att ingripa tidigt mot unga som begår brott. Kommunernas brottsförebyggande arbete ska dessutom regleras i lag. Lagstiftningsarbetet påbörjandes av S-regeringen och lagen väntas träda i kraft nästa sommar. I dag är det dock bara 16 procent av kommunerna förberedda att ta ett större ansvar. 

Gängen går att bekämpa. Men det krävs att samhället tar ett samlat ansvar.