Frågan ställs av Svenska Dagbladet i enintervju med Jan Björklund (L) på måndagen.
”Liberalerna är mest liberala”, svarar Björklund. Vid följdfrågan om det även gäller invandringspolitik, där många nog uppfattar Centern som mest liberalt, för Björklund ett resonemang som går ut på att en friare invandring med en mindre välfärdsstat inte går ihop med Liberalernas socialliberalism.
Det var krystat. Etableringslån i stället för etableringsbidrag för nyanlända – det är det enda konkreta förslag som Centerpartiet har lagt som tar ett litet steg i den riktning som Björklund ogillar. Men denna åsiktsskillnad är inte det som kännetecknar relationen mellan Liberalerna och Centern i invandringspolitiken. Här står L och C i själva verket mycket nära varandra.
Båda är starkt kritiska mot den tillfälliga asyllagen – till de korta, tillfälliga uppehållstillstånden, till den förlorade rätten för krigsflyktingar att återförenas med familjen, till avskaffandet av ”ömmande omständigheter” i asyllagen som var en väg till asyl för bland annat ensamkommande ungdomar och vissa hbtq-personer.
På andra sidan av skiljelinjen finns regeringen, Sverigedemokraterna men även Moderaterna som återkommande säger att de står bakom den nuvarande asyllagen och vill skärpa flyktingpolitiken än mer. Detta, liksom tendensen att välja ut problem som kan kopplas till invandring, gärna i kombination med ett hårt språk, ingår i Moderaternas strategi att locka SD-väljare.
Moderaterna har hittills kunnat göra det relativt ostört. Socialdemokraterna sneglar på samma väljare som M och utmanar därför inte partiets synsätt. L, C och KD ligger lågt av hänsyn till det borgerliga samarbetet.
Häromveckan reagerade dock Centerns partisekreterare Michael Arthursson på Moderaternas uppträdande. M bidrar till att göra invandrare till kollektiva syndabockar för en rad problem och försvårar allianssamarbetet, menade han i en intervju i Dagens Nyheter.
Liberalerna var tysta i ett par dagar för att sedan uppmana M och C att låta bli att profilera sig på området. De borde i stället arbeta på att komma överens, sa talespersonen Fredrik Malm (L).
Det var ett märkligt inspel. Moderaterna står i dag långt från L och C i invandringsfrågorna, såväl sakpolitiskt som retoriskt. Det är viktigt, inte minst ur demokratisk synpunkt, att sådana skillnader kommer fram under ett valår. Centerpartiet görbara det som ett liberalt parti förväntas göra: markerar mot en politik som gör Sverige till ett mer ängsligt och slutet land.
Sällan har det illustrerats lika tydligt som nu att allianssamarbetet är en tvångströja, främst för Liberalerna och Centern. De fyra borgerliga partierna har en överenskommelse att inte debattera mot varandra. Det fungerar om det inom samarbetet råder stark samsyn i de centrala frågorna. Om samsynen saknas, som nu i invandringsfrågan, tvingas partier låta bli att göra sitt jobb genom att tiga och osynliggöra viktiga delar av sin politik. Och det är alltid de mindre partierna i ett samarbete som tar mest stryk av att inte profilera sig.
OmCentern och Liberalerna låter bli att ta strid mot alla som argumenterar för höjda gränsmurar, flörtar med intoleransen och kollektivt misstänkliggör människor, blir partiernas liberalism väldigt urvattnad.