Vägen norrut från Katrineholm, förbi Äs och över Hjälmarens östra snibb till Alberga är en liten illustration av ett stort, växande problem: Det tar ofta så lång tid.

Att bredda väg 56, göra den mötesfri och mer trafiksäker, är förhållandevis enkelt, och okontroversiellt. En förbifart utanför Äs är en uppenbar förbättring. Det är inga verkligt besvärliga passager i terrängen, broarna vid Hjälmaren undviker man på goda grunder att ersätta med något större. Inga tunnlar ska sprängas under bebyggelse, det finns inga riktigt svåra konflikter med naturvårdshänsyn.

Men förberedelserna började 2011. Första myndighetsbeslutet, om att det inte var några stora miljöproblem, kom 2012. Nu har bygget kommit en bra bit. Men det som återstår tar mer tid än planerat. Det dröjer in på 2026 innan det är klart.

Det var alltså ett enkelt projekt. Värre är järnvägsbygget genom Sörmland från Järna mot Norrköping – och en fortsättning med fyrspårigt på den mycket hårt belastade sträckan vidare mot Linköping. Banan förbi Nyköping frigör, om den blir av, kapacitet för bland annat utökad trafik på linjen till Katrineholm och Västsverige.

Förberedelser och projektering har pågått sedan Reinfeldtregeringens tid. Hittills har inte en enda kilometer spår byggts, utom förberedande omläggningar av industrispår vid Norrköping.

Detta mönster har vi inte längre råd med. Det tornar upp sig en rad behov av stora och små infrastruktursatsningar. De beror rätt mycket på klimatfrågan. Det brådskar med mer investeringar i fossilfri energi och i kraftledningar, och i skydd av känsliga anläggningar, ledningsnät och annat vid tilltagande risk för översvämningar och stormskador.

Försvarets förstärkning och behovet av bättre transportleder, särskilt mellan Sverige, Norge och Finland, drar nog med sig en hel rad byggprojekt. Nya investeringsbehov finns där städer växer och nya industrier utvecklas i den gröna omställningen. 

I järnvägsnätet finns besvärliga flaskhalsar för godstrafiken. Såväl fler spår till Göteborg och dess viktiga hamn som fler spår genom Skåne norrut har förberetts länge – men hejdats av kommuner som vrenskats, och av opinioner som inte vill ha byggen nära sig.

Tyskland och Danmark bygger nu en långt snabbare järnvägsförbindelse. När den är klar behövs mer kapacitet för gods- och persontåg mot dels Mälardalen, dels Norge. Men i riktning mot Hässleholm och vidare mot bland annat Sörmland har de efter mer än ett årtionde inte kommit en enda meter norr om Lund.

Beslutsprocesserna måste gå fortare. Möjligheter att försena och sabotera med överklaganden behöver snävas in. Det gäller även kraftledningar, gruvor och annat som hör ihop med klimatpolitiken – liksom försvarsanläggnngar.

Resurser är inte bara anslag i budgeten och lån. Det krävs arbetskraft med rätt kompetens, och en miljö för företagande där de som ska göra jobben vågar etablera företag, investera i maskiner och – inte minst – välja yrke inom anläggningssektorn.   

Därför behövs inte bara mer fart i infrastrukturåtgärderna. Såvitt möjligt bör man undvika ryckighet och eftersträva en hög men också uthållig investeringstakt. Detta blir lättare om breddad enighet eftersträvas och onödig profilering och plakatpolitik undviks.