Efter valet ska Sverige bli en aktiv Natomedlem, pålitlig i utrikespolitiskt samarbete och i att skydda militära hemligheter.

Sverige blir EU:s ordförandeland, när dagordningen fylls av kraftmätningen med Putinregimen. Det gäller att hålla ihop samarbetet och skydda det mot inre sabotörer, som den Putinvänliga regeringen i Ungern. Dess maktparti har länge haft SD:s sympatier.

Det är av stor vikt att Sveriges regering utstrålar trovärdighet i alla de här avseendena, från militär sekretess till politiskt samförstånd om Natos och EU:s styrka. Det får följder för hur en regering inte bör vara sammansatt – och för behovet av anständigt arbetsklimat mellan statsbärande partier i och utanför en ministär.

Vi bör inte ha statsråd som bedriver internt krypskytte mot Nato och Sveriges säkerhetspolitik. Att Vänsterpartiet stannar utanför, oavsett vem som är statsminister senare i år, är en slutsats.

SD är säkerhetspolitiskt en ännu mer riskabel faktor, oavsett ett sent påhängt och av taktiskt nödtvång frampressat kursskifte i Natofrågan mellan mars och maj. Ett av huvudskälen är SD:s nära ideologiska band till europeisk och nordamerikansk ytterhöger. Där finns en rad partier och personligheter med Putinsympatier.

Här kan nämnas Jimmie Åkessons stöd för att den Putinlierade och Putinfinansierade nyfascisten Marine le Pen borde bli president i Paris. Hon skulle i så fall ha fått kommandomakt över de franska vätebomberna.

Vidare har SD, i och utanför EU-parlamentet, samverkat med ett par av de partiledare som notoriskt gynnat Putins mål och deltagit i hans propaganda. En är Nigel Farage i tidigare anti-EU-partiet UKIP i Storbritannien. En annan är Thierry Baudet i ett holländskt ytterhögerparti.

Den senare är en förnekare av klimathotet, som till och med gick Putins ärenden i att försöka blanda bort korten om den ryska nedskjutningen av ett passagerarplan, där ett stort antal holländare dödades. Båda dessa Putintillgångar i europeisk politik har haft mycket ledande personer – som Baudet själv – inbjudna som hedersgäster och talare på SD:s landsdagar.

Ett annat huvudskäl är ett antal SD-ståndpunkter till Putinregimens fördel. De har maskerats bakom andra, och motsägande yttranden. Men SD gick emot Ukrainas associationsavtal med EU och det svenska värdlandsavtalet med Nato.

Försvarsminister Peter Hultqvist och statsrådet Anders Ygeman betecknade på en pressträff i torsdags SD som en säkerhetsrisk om partiet skulle få statsråd eller tjänstemän i kanslihuset. De gjorde detta i onödigt slarviga former, utan att detaljera den offentliga information som stöder slutsatsen.

Realiteten är dock att en regering som gör sig beroende av SD kan äventyra Sveriges trovärdighet, som både EU-ordförande och Natomedlem. Ett närmare samarbete – med SD-personer inne i kanslihuset eller alltför nära känsliga militära hemligheter – ger våra partners i Nato skäl till misstro vad gäller säkerhetsrisker.

Oavsett vem som efter valet är statsminister bör samverkan över blockgränsen, liknande den i många viktiga EU-frågor, eftersträvas även i militära frågor och i den centrala säkerhetspolitiken.

Att de än så länge Kristersson-lydiga partierna inte säger detta högt är ett dåligt tecken.