Vänsterledaren Nooshi Dadgostar tycker att Sverige var bättre förr och vill framstå som en bättre socialdemokrat än Socialdemokraterna. I sitt Almedalstal sjöng hon reformismens lov i sin hyllning till hur välfärdssamhället hade skapats bit för bit med folkligt engagemang.
Samtidigt skärptes tonen, Vänsterpartiet kräver att få vara med i regeringen. Dessutom blir det bara ja till en statsminister som stoppar ”marknadsskolan” (att skolföretag kan dela ut vinst). Miljöpartiet har också tidigare krävt att få vara med i en framtida regering.
Sverige har ofta haft minoritetsregeringar, något som grundlagen underlättar. När statsminister ska utses måste en majoritet rösta nej för att förslaget ska stoppas. En nedlagd röst – att rösta gult som det brukar kallas – blir i praktiken en ja-röst.
För att minoritetsregerande ska fungera väl krävs att de som släppt fram statsministern är beredda att samarbeta, främst om budgeten. Även oppositionen (de partier som röstat nej) behöver, så länge det inte finns förutsättningar för någon annan regering, vara beredda att samarbeta i sakfrågor där de kan vinna gehör.
Det ger regeringen handlingsfrihet och ökar riksdagens inflytande. Så fungerar det i våra grannländer Norge och Danmark. Regeringen saknar majoritet, (S i Danmark och S+C i Norge) men söker stöd i parlamentet från olika håll.
I Sverige har minoritetsregerande däremot fungerat dåligt de senaste mandatperioderna. Regeringen har avsatts utan att det har funnits något alternativ, den sittande regeringen har saknat förmåga att få stöd för budgeten.
Då kan majoritetsregerande framstå som mer lockande. I Finland och Tyskland gynnar grundlagen detta, en nedlagd röst vid statsministeromröstning räknas som ett nej. Partier vill ogärna aktivt rösta ja till en regering de själva inte är med i.
Det kan leda till brokiga regeringar och förhandlingar som kan hålla på i månader. Resultatet blir ett detaljerat regeringsprogram med egen majoritet. Januariavtalet var detaljerat och framförhandlat, men parterna saknade egen majoritet. Då gick det som det gick, särskilt som det stod i avtalet att Vänsterpartiet inte skulle få inflytande.
Vänsterpartiets systerpartier har suttit i regeringar i Danmark, Finland och Norge. De partierna har dock tydligare lämnat sitt kommunistiska förflutna.
Vänsterpartiet i Sverige knyter ännu an till partiets historia. Nooshi Dadgostar sade i sitt tal att föredömet Gustav Möller varit med i ”vad som då var Vänsterpartiets ungdomsförbund”. Han var i verkligheten med i Socialdemokraternas ungdomsförbund. Detta bröt sig ett årtionde senare, i strid mot bland andra Möller, ur – bytte namn och blev Sveriges kommunistiska parti, fram till 1960-talet obrottsligt lojalt mot Sovjetdiktaturen med dess massmord, utrensningar och invasioner av grannländer. Den historiska barlasten och viktiga sakfrågor som Natomedlemskapet försvårar regeringsmedverkan.
Ulf Kristersson (M) vill inte ha med SD i en regering. Även om det kan vara kort ”bäst före” på moderatledarens uttalanden talar det mesta för en minoritetsregering om högern får majoritet. Det är också svårt att se hur Magdalena Andersson skulle få ihop en regering med både C och V.
Därför talar mycket för att Sverige, trots V:s ultimatum, även efter valet styrs av regering utan egen majoritet.