"Teater Baluféfe" är å ena sidan skruvad fars, å andra sidan en föreställning med underliggande stråk av allvar kring hur kultur kan finansieras och vilken press som finns i skapandet.
Men först och främst är det roligt: "Teater Baluféfe" har snart premiär, inget färdigt slut, en utsliten regissör, en diva som bara lever på gamla meriter och en gnällig ensemble som stretar åt olika håll. Det bådar inte gott, men blir en riktigt härlig teaterupplevelse. Peter Henriksson har hämtat sin regissörs-Emil ur alla fördomar man kan ha om yrket.
Det är Bergmanska fasoner, basker och sjal och ett evigt tuggande på glasögonskalmarna. Det är bara snacket om "dämååner" som fattas och Henriksson är ljuvligt underhållande. Men Emil har inte finansierat föreställningen än och divan Polly (Therese Fasth) deklarerar högljutt att hon, till skillnad från sina scenkolleger, vill ha riklig lön för mödan: "ni är amatörer, ni är här för kärleks skull", utropar hon och viftar med sin solfjäder så att fjäderboa och paljetter yr i luften. Polly har ju minsann en gång regisserats av Lasse Hallström i filmen "Chocolat", vilket ingen tillåtits undgå.
Men uppdraget att ena ensemblen inför premiären och tillfredsställa alla viljor blir Emil övermäktigt. Han lämnar regissörsstolen, samtidigt som Polly förkunnar att även hon hoppar av.
Kvar står en förvånad teaterensemble som blir än mer paff när Emil efterträds av den nyutbildade och entusiastiska regissören Liv (Agnes Lindkvist) som har hängselbyxor och färgglada plastsmycken men saknar "dämååner". Scenräven Rune (Glenn Rindhoff) känner inte igen sig i det nya och måste racka ner på ungdom, kön och bristande erfarenhet. Inget blir lättare när Liv ersätter Polly med hennes värsta rival Bella (Ellinor Linder). Mötet mellan de två ultradivorna, när Polly bestämmer sig för att återvända till repetitionerna, är ett av pjäsens roligaste ögonblick. Både Fasth och Linder älskar att spela ut hela registret, det syns lång väg, och de gör det med bravur.
"Teater Baluféfe" är aningen lång och aningen rörig, men kärleksfull teater som handlar om kärleken till teater kan bara bli bra. I ensemblen drar alla sitt strå till stacken:
Marcus Enqvist tar med sig de finurliga revytakterna till Perrongen, Anki Ström är tuff som svartsjuk vänsterprasslare och Amanda Karlsson är en skönt öppen motvikt till bufflige Rune - för att nämna några.
Teater Orka går med "Teater Baluféfe" raskt mot sina tonår, men det här är en teatergrupp som aldrig kommer att bli vuxen. Eller som de själva sjunger: "själen måste leka loss ibland, det är vår filosofi".