Joel Scherman är en av de där killarna som, trots att VFC tränar i stort sett varje dag, ändå lägger på ett pass för egen del, antingen i lägenheten eller också en löprunda. Han gillar helt enkelt att träna. Därför är platsen han valt på fotbollsplanen idealisk. Han började som ytterback eller yttermittfältare och skavde efter kanten. Men till den här säsongen har tränarparet i VFC, Anders Pense och Lars Axelsson, valt att satsa på honom i en central roll.
– Jag trivs bra centralt även om det är lite svårare. Men man är samtidigt friare och får utrymme för att vara mer med i spelet, både defensivt och offensivt, säger Joel Scherman.
Eftersom David Strömgren varit borta de senaste två matcherna, för någon form av bäckenförskjutning och är osäker på sin medverkan även i helgen, så hoppas Joel Scherman på fortsatt förtroende.
– Men det är hård konkurrens om platserna, det är i stort sett två spelare på varje plats och det är så det ska vara. Ingen kan känna sig helt säker.
Vad har du för fotbollsambition?
– Jag har en önskan om att kunna spela fotboll på heltid och vara avlönad och då menar jag kanske inte utlandsproffs. Kan jag komma till Superettan eller högre så tjänar de spelarna i alla fall mer än en elevassistent, säger Joel och skrattar.
Han har meriter från etablerade klubbar som Hammarby, Älvsjö och Åtvidaberg och nu är han i Värmbol på tredje året. Som 16-åring kom han till elitpojklägret i Halmstad, så han känner att han har kunnandet att komma högre. En fördel är att han är tvåfotad.
– Det var min pappa Svante som tjatade när jag var liten. Så det blev ett skott med höger och två med vänster och det har gjort att jag känner mig säker på bägge fötterna.
Hur bra var pappa?
– Han spelade i motsvarande Superettan och mitt mål har alltid varit att slå honom – och jag är fortfarande ung, så...
På tal om släktskap, är du släkt med mediaprofilen Janne Scherman?
– Ja, det är min farbror.
Vad tycker du är största skillnaden mellan VFC i år och förra året.
– Vi har tappat många bra spelare, men en sån som Pelle Isgren nog är största förlusten för sitt sätt att brinna för fotbollen. Sedan har vi bättre tempo på träningarna. Vi kan köra en hel träning med bara två touch och då blir det högt tempo. Samtidigt har vi fått några bra spelare och sedan har de yngre blivit ett år äldre och bättre.