Först och främst: Det finns alltid plats i hjärtat för hemmagjorda katastroffilmer. Precis som det medförde en särskild njutning i att se just det svenska riksdagshuset, i stället för Vita huset, sprängas till bitar i "Den blomstertid nu kommer" i somras uppstår en härlig laddning när Citadellet i Landskrona blir tillflyktsort för en grupp människor på flykt undan en zombieliknande massa.
Regissören, manusförfattaren och skådespelaren Fredrik Hiller har kämpat med den här filmen i många, många år och det måste ses som en enorm arbetsseger att den nu får premiär.
Det startar med en svensk ubåt med mystisk last. När den kraschar in i Landskronas hamn sprids ett virus som förvandlar de smittade till vansinniga, förvridna monster. Landskrona sätts i karantän och de som inte blivit smittade får klara sig bäst de kan medan militärer och politiker tittar på. Två familjer, en svensk och en iransk, tvingas ihop och får försöka svälja sina antipatier mot varandra för att försöka överleva.
Om man har förväntningar i stil med att förstå varför folk reagerar som de gör och att lösa trådar ska fångas upp åtminstone i slutet av en film, då bör man kanske se något annat.
Men det går också att se den här filmen för att den är så skamlöst kul. Per Ragnar verkar ha the time of his life som rasistisk skåning, Jonas Malmsjö hittar sitt inre mörker som antihjälten Nils och härliga katastroffilmsklyschor – inklusive den magiska lösningen som bara inte kan komma fram i tid – finns med. Dessutom måste man bara älska mystiska detaljer som att Malin Arvidsson ("Arne Dahl") dyker upp som helikopterpilot i trettio mycket lovande sekunder, för att sedan försvinna helt ur handlingen utan att man egentligen fattar vad som hände. Det mesta är helt enkelt lite skevt.
Ändå gillar jag "Operation Ragnarök". Det finns några riktigt bra scener här, mitt i katastrofen, och jag misstänker att detta kan bli en omtyckt kultklassiker.