Musik
Daniel Lemma
Kompad av: Mats Eriksson, gitarr och Patrik Kolar, elpiano.
Marys Café, Eskilstuna
Korta klubbgig på runt en timme har präglat denna sommar av kronisk konserttorka. Lika kort är Daniel Lemmas spelning på Marys Café denna varma onsdagskväll i augusti, strax efter kontorstid.
Konserten blir precis så skön och soulgungig som jag förväntat mig. Lemma har gjort två reggaeplattor de senaste åren men spåren av denna spännande musikaliska utflykt är helt bortblåsta.
Han sätter den soulgungande tonen direkt med låtar som "Worries" och den gamla "Haze" och tvärbryter därefter med – eeeh – en Taube-dänga? "Så skimrande var aldrig havet" med soulröst. Tja, funkar bra, det blir Motown-versionen av svensk sommar. Det går ner.
Kvällens första jättehöjdare är "Somebody's Child" där det svänger av gudsnåde och Lemmas röst förefaller under några minuter större än universum. "Rebound" låter som klassisk soul på någon gammal platta från 70-talet och man tänker hur många oerhört starka låtar Lemma ändå har i sin arsenal. Han är inte alls något one hit wonder från millennieskiftet, han kan hålla på länge en sådan här kväll.
Reggaelåten "Punch of Love" från senaste plattan visar sig vara totalt ommöblerad till något annat som mest liknar en soulballad. Borta är all baktakt och känslan av slummiga kåkområden i Kingston, här hoppar till och med arrangören Patrik Kolar in med ett fint komp och solo på sitt Wurlitzer elpiano (förutom att han också rattar ljudet). Det kan vara kvällens bästa låt. Men det kommer mer.
Som åttonde nummer pliktlevererar Lemma sitt genombrott, "If I Used to Love You", känd från filmen "Jalla! Jalla!". Den är sönderspelad sedan länge men blommar här ut till något nytt. Halva publiken plåtar med mobilerna under låten. Till och med de båda servitriserna filmar vilket säger en del om låtens status än i dag.
Överhuvudtaget har Lemma och Mats Eriksson, båda på gitarr, hittat ett perfekt sound tillsammans och det är ju inte så konstigt, de har spelat ihop i 25 år vid det här laget. Men allt låter fräscht, även de äldsta låtarna.
Avslutningen är stark: den pigga boogierockande "Keeps Getting Better" är suverän, Pete Seegers gamla "Buffalo Gals" maler på i en evighetsversion och sista låten, den vemodiga "Morning Train" blir konsertens allra bästa. Daniel Lemma visar här sin avundsvärda förmåga att sjunga så varje ord etsar sig in