Show
Dream A Little Dream of Me
Stadsparken, Katrineholm
Med: Olivia Stevens, sång, Magnus Mårtensson, piano.
Längd: ca 1 timme.
Det var med blandade känslor denna reporter begav sig till stadsparken i Katrineholm för att bland prunkande blomsterarrangemang och ölande middagsgäster ta del av den utsmusslade show som Katrineholms kommun bjöd på. På Facebook fanns en kryptisk beskrivning om Sinatra, Piaf, Astaire, inget på kommunens hemsida. Bara en affisch vid biblioteket. Det är nästan så man befarar något slags coronaknep; att få till så liten publik som möjligt – samtidigt som man faktiskt vill arrangera något litet kul för dem som ändå lyckas lista ut att något är på gång.
Det är glest mellan parksofforna, sladdriga plastband utgör något slags avspärrning, coronavakter håller koll så inte sittgrupperna blandas. Ett hundratal pers innanför plastbanden således, fler utanför.
In på scenen kommer Olivia Stevens, hårt kämpande musikalartist i New York där hon är bosatt. Men pandemin har ju som bekant varit hård mot musikalartister, inte minst de som är bosatta i New York. Så vad göra? Jo, en konsert i Katrineholm piggar ju upp.
Riskgruppsåldern är hög på publiken där de sitter och lyssnar till Olivia Stevens stämma som ylar ut vokalerna till sönderspelade evergreens och mellan varven drar hon anekdoter om det hårda livet som musikalartist i New York (det är alltid hårt), hur hon bor på 16 kvadrat, repar på en kvadrat och om hennes italienska hyresvärd som inser att skådisar är fattiga som kyrkråttor och inte kan pröjsa hyran.
Det är skämt som faller platt, låtar som faller ännu plattare och plattast av allt är nog ljudet, eller om det är den bristande Broadway-feelingen som artisterna förgäves försöker injaga i stadsparkens underhållningssvultna publik.
Det bästa man kan säga om showen är att den är lekfull, men det är samtidigt dess förbannelse när leken urartar till clichéhaglande buskis. Det är nog menat att vara glatt men blir lika trist som svagdricka. Aha, hon har en basker, nu är vi i Frankrike! Pianisten får lira en pausmelodi, fastän vi inte behöver någon paus alls, vi behöver mer ös.
Bäst är sista numret där Sinatraklassikern ”That’s Life” bakas ihop med ”Life is Just a Bowl of Cherries”. Där svänger det loss, det är ett riktigt snyggt snickrat tvålåtsmedley. Men då är ju showen slut.