Konsert
"Pure british"
Katrineholms symfoniorkester
Arrangemang och dirigent: Staffan Sjösvärd
Sångsolister: Magnus Bäcklund och Åsa Bergfalk
Kör: Marie Axelsson, Jenny Lindström och Carin Widén
Kompgrupp: Andreas Bjurström, Tobias Lindström, Oscar Fridell och Anders Nordberg
Plats: Tallåsaulan, Katrineholm
Publik: Ca 550 – utsålt
Bästa låtarna: "Rythm of my heart" (Rod Stewart), "Your song" (Elton John) och "It´s not unusual" (Tom Jones)
Tolkningarna av låtar i TV4-programmet "Så mycket bättre" i alla ära. När dirigenten och arrangören Staffan Sjösvärd gör nya versioner av pop- och rocklåtar i samarbete med Katrineholms symfoniorkester och artisten Magnus Bäcklund, blir det så mycket större och så mycket roligare. Här snackar vi hyllningar i lyxformat. Storslagna, påkostade och respektfulla.
Sjösvärd och Bäcklund har tidigare gästat Katrineholms symfoniorkester med succén "Queen in concert". På lördagen var det dags för urpremiär av Staffan Sjösvärds nya koncept "Pure British".
Ett par Queen-låtar hade fått plats i programmet, som i övrigt spände från 1960-talets The Beatles till 10-talets Adele, när sångsolisten Åsa Bergfalk sjöng Bond-låten "Skyfall". Även två sånger av David Bowie stod på programmet, "Life on mars" och "Space Oddity", som här fick en härligt utflippad slutkläm.
Magnus Bäcklunds röst gör sig dock bättre i andra typer av låtar, som till exempel Rod Stewarts världshit från 1991, "Rythm of my heart", en låt inspirerad av skotsk folkmusik. Rod Stewarts version är ganska plastig, som nästan all musik från den tiden innan Nirvana samma år vände upp och ner på populärmusiken med sin "Smells like teen spririt"). Här blev låten hur som helst mer organisk och pampig och Magnus Bäcklund fick visa hur bra han bemästrar den lite smörigare crooner-stilen.
En annan höjdpunkt var Tom Jones gamla dänga "It´s not unusual". Det var nästan så att jag befarade att folk i den fullsatta Tallåsaulan skulle börja kasta upp trosor på scenen.
När konserten rundades av med Queens "Radio ga ga" kokade aulan då drygt 500 personer klappade och sjöng med i refrängen.
Gänget fick göra två extranummer, Queens bagatell "This thing called love" och Beatleslåten "All we need is love".
Katrineholms symfoniorkester gör helt rätt i att satsa på den här typen av konserter. Annars skulle man troligen inte att ha någon publik alls om tio år. Nu spelar man i stället för fulla hus och alla verkar ha kul – både publiken och musikerna.
För om du inte är en stor stjärna som Beyoncé eller Håkan Hellström, folkkär som Weeping Willows och Laleh eller populär som Viktor Leksell och Miss Li, är det svårt att locka publik till konserter.
Många drar sig för att gå ut och lyssna på livemusik som de inte redan känner till eller artister som de inte redan gillar.
Där har vi nya och mindre kända artisters och låtskrivares moment 22.
Knepen många konsertproducenter tar till är att klumpa ihop flera artister och skapa turnéer typ Diggiloo. En annan framgångsfaktor är att spela redan känd eller populär musik. Tolkningar, hyllningar och covers av populära låtar är något som livepubliken gärna upplever. Bara de senaste månaderna har jag sett en tribute-konsert till David Bowie och två till Queen. Samtliga fullsatta och med en publik i extas. Precis som i Tallåsaulan på lördagen.