Jonas Gardell kastade sig mellan högt och lågt och publiken älskade vad han än tog sig för. Här i tyll och tiara.
Show
Jonas Gardell
Tallåsaulan
Katrineholm
När Jonas Gardell kör sin show i Tallåsskolans aula i Katrineholm är det utsålt till sista bänk. Det är snudd på slagsmål om platserna, trots att vi i talar eftermiddagsföreställning och nykter, städad publik som till övervägande del befinner sig ett par snäpp upp i medelåldern. Det här har man längtat efter och nu vill man både sitta bra, se bra och höra bra.
Gardell inleder med några pandemirelaterade nummer som det visserligen inte är något större fel på, men som ändå känns aningen daterade. Så mycket annat har kommit emellan. Det är som om vaccinet och framförallt kriget i Ukraina har gjort att vi nästan glömt respiratorerna och karantänerna som plågade oss i nästan två år.
Efter en radda av de obligatoriska självironiska skämten med fokus på livet som bög, "skicka era dickpics till mig istället", svänger han om till den sortens Svenssonliv de flesta kan känna igen sig i: som det eviga bakandet och pengaskramlandet till barnens skolresor och det besvärliga i att tala blommor och bin med sina tonåringar. "Lika obehagligt för föräldrarna som för barnen".
Obetalbar är hans gestaltning av hur säkerhetstänket såg ut på den tiden bilbältet kallades för fegsnöre och ungarna slogs om att stå på upphöjningen mellan framsätena medan de vuxna bolmade kupén full med cigarettrök...
Ja, Gardell är verkligen queen of fucking vad som helst, skyr ingenting och kastar sig handlöst och ogenerat mellan högt och lågt, skratt och död. Men han berättar också om priset han tvingas betala för att han använder sin offentliga roll för att ständigt kämpa för homosexuellas rättigheter och lika värde. Hur står man ut med hatet?
– Genom att själv bestämma dig för vilka du ger mandat att låta dig påverkas av, slår han fast och sprätter runt några extra varv i sina pyjamasbrallor med elefanter på. En klädsel han då och då kompletterar med rosa tyll och tiara på skulten.
Extranumret framförde Jonas Gradell dinglandes på scenkanten.
Det hela är mycket underhållande, mycket tramsigt och mycket allvarligt på en och samma gång. Att publiken älskar det råder ingen tvekan om och applåderna vill aldrig ta slut. Och det är inte utan att den rutinerade scenräven tycks aningen tagen av all den värme som strömmar mot honom genom aulan. Hur som helst river han av ett uppskattat extranummer med benen hängande över scenkanten innan han packar ihop tyllkjolen och mikrofonen och försvinner ut i kulissen. Folkkär är bara förnamnet.