Linda Råsberg i en hyllning till de iranska kvinnornas kamp.
Revy
Katrineholmsrevyn lever livet
Regi: Hans Qviström
Koreografi: Cia Ronach
Medverkande: Linda Råsberg, Agneta Ottosson, Cia Ronach, Gustav Karlsson, Johanna Dahlberg, Marcus Enqvist, Arvid Ström, Cissie Brunosson, Emma Blomberg, Pontus Kinnander, Niklas Linder.
Musiker: Thomas Ronach, klaviatur och kapellmästare, Simon Engvall, bas, Olle Ronach, slagverk, Fabian Ronach/Johannes Annfält/Henrik Olsson, gitarr.
Scen: Safiren, Katrineholm
Som utböling med noll koll på hur Jantelagen lever och verkar i den sörmländska järnvägsknuten tar det bara några minuter innan man inser att ”Kattnes” självbild lämnar en hel del övrigt att önska.
Så bra då att stan kan ståta med en smart, fräsch och faktiskt jätterolig revy som knappast har någon anledning att sätta sitt ljus under skäppan – om någon numera till äventyrs har koll på hur slikt går till.
Niklas Linder som Sir Väs.
Om jag låter lite larvigt överväldigad så har det kanske en del med förväntningar att göra. Lokalrevy – själva ordet bär ju ett löfte om något mossigt, gubbigt, inåtvänt. I den mån Katrineholmsrevyn närmar sig detta spektrum så är det genom en lätt drift med själva genren i nummer som ”Je m’apelle Kjell”. Eller när de låter sin extremt gnällsjuka elektriker på ett fenomenalt sätt styra och ställa med både scenljus och publik.
Arvid Ström och Pontus Kinnander i "Amerikanska terapeuten".
En riktig höjdare är ”Fotbollsfeber”, för sällan har öldrickande fotbollsfans avporträtteras så brutalt verklighetstrogna som i Safirenscenens tv-soffa. Den fyndiga driften med rasister i vitt i ”Album Aspectum” är inte heller att leka med. Men priset tar kanske ändå den stränga dam som bryter på tyska och med SM-piska i högsta hugg drar till Tidö för att dela med sig av sina färdigheter i hårdare tag.
Hela ensemblen i en hyllning till Povel Ramel.
Att man dessutom har en kompetent orkester mitt på scenen, ett gäng duktiga dansare och, som grädde på moset, den fantastiska sångerskan Linda Råsberg i ensemblen gör inte saken sämre.
Den råsbergska rösten får taket att lyfta, inte minst i hyllningen till Whitney Houston och i den rockiga finalen – där också bandet får eget glänsutrymme.
Gustav Karlsson som oppositionsrådet Joha Frondelius (KD).
Här finns faktiskt inte ett dugg att skämmas för. Särskilt inte som de flesta texter är egenproducerade och både fyndiga och slagfärdiga. Man behöver inte ens vara insatt i de katrineholmska svängarna för att få en kul kväll.
Rockmedley i finalen.