Revy
Knäpp upp på nytt - En hyllningsrevy till Povel Ramel 100 år
Av och med: Thomas Widén, Johanna Widén, Niclas Strand och Mia Poppe.
Regi: Sanna Ekman
Vingåkers Folkets Park
Längd: 2 timmar inkl. paus
Lagom har folk tryckt i sig Wallenbergaren med gräddsås och potatispuré när det är dags för lite äktsvensk humorshow. Hade hela dansrotundan i folkparken också draperats i en drivande dimma av cigarettrök vore man direkt flyttad till 50- och 60-talens Stockholm med dess krogshower, inpyrda röda sammetsdraperier och finklädda publik.
Tonen sätts direkt i inledningsmedleyt där rader av klassiker poppar upp, som sig bör: "Var är tvålen?", "Jag diggar dej", "Varför är där ingen is till punschen?" och "Far jag kan inte få upp min kokosnöt". Har man vuxit upp med svensk underhållning så finns dessa i ens dna. Oftast.
Men sen blir det svårare för denna recensent som inte käkat Povel-texter till frukost, det mesta svischar förbi långt över mitt huvud. För inte visste jag att "Fat Mammy Brown" var Brita Borgs stora paradnummer och jag har faktiskt aldrig hört "Johanssons boogie woogie vals", inte ens "Håll musiken igång".
Men gör det något? Kan jag ha kul ändå med kvartetten Widén-Strand-Poppes snillrika lekstuga med Povel Ramels låt- och sketchskatt?
Tveklöst ja.
Vad som är Ramels egna texter och nöjeskvartettens uppdaterade versioner går också över mitt huvud, men det gör heller ingenting. Lekfullheten är smittande och som vanligt lyckas de balansera hårfint och självmedvetet på gränsen mellan mossig nostalgi och det smarta.
Ofta gör kvartetten shower som behandlar gamla välbeprövade teman (Oktoberfest, märkliga bemärkelsedagar i almanackan eller Folkparken själv är några av de senaste årens ämnen) som sedan plockas upp, granskas och häcklas. Men här är föremålet uppenbart behandlat med en helt annan sorts kärlek, Ramel är ju skoj och går att skoja med men det finns också en vördnad som ibland kanske är lite för stor.
Roligast är sketcherna (bl a "Grynkorv"), där Mia Poppe och Niclas Strand utgör ett vilt skrällande epicentrum. Deras gnabbande kan man se hur mycket som helst av. Paret Widén är mer harmoniska, sköter sång och musik, spårar aldrig ur. Och det är just det man kan sakna i den här ovanligt välskrubbade showen. Kanske är det Sanna Ekmans regi som gör det, kanske vördnaden inför jubileumsobjektet. Jag gapgarvade inte lika mycket som jag brukar den här gången, men jag hade oavbrutet trevligt.