Det var nära nog fullsatt i Vingåkers Folkets Park vid premiären av showen "I can jive" under lördagskvällen.
Show
I can jive – en inte helt sann berättelse runt en rockkung
Av och med: Thomas Widén, Johanna Widén, Niclas Strand och Mia Poppe.
Regi: Sanna Ekman
Vingåkers Folkets Park
Längd: 2 timmar inklusive paus
Jag har sett de flesta av kvartetten Widén-Strand-Poppes shower i Vingåkers folkpark de senaste åren men aldrig varit med om så mycket folk på en premiär. Stolsraderna ålar sig ända längst bak till nödutgångarna denna sista lördagskväll i september då folk bänkar sig i den trivsamma rotundan, proppmätta på korvsymfoni och hemstompat potatismos.
Biljetterna tycks ha sprutat iväg då kvartetten nu tagit sig an den mest folkkära av våra rockidoler Jerry Williams i ett slags biografisk jukeboxmusikal i miniformat. Och precis som undertiteln antyder så har man också tagit sig en och annan frihet gällande berättelsen om denna rockartist född i Solna krigsåret 1942.
Sketcher och låtar blandas enligt Widén-Strand-Poppes vanliga recept. Somliga är rena covers, kanoniska rockklassiker som "Good God Miss Molly", "Johnny B Goode" och "Blue Suede Shoes". Andra låtar förefaller ha texter som gruppen själva meckat ihop, anpassade efter showens koncept.
Ansamlingen av låtar ur förflutenhetens landskap skjuter rakt in i den åldrade publikens bultande ungdomshjärtan. De vars musikaliska uppvaknande, i likhet med Jerry Williams, förmodligen ägde rum under 50-talet. De passar också in i den nostalgiska air som har blivit något av Folkparkens signum. En bubbla av dåtid, långt från gängkrig och klimatkris. Kanske behövs det mer än någonsin i dessa dagar.
Så, hur fungerar nu denna kronologiska genomgång av Jerry Williams liv och karriär? Tja, sådär, får man väl säga. Allt framförs med sedvanligt glatt humör, gänget spelar upp till fest som de brukar, men rocklåtarna stannar ofta till att bli urvattnade kopior likt illustrerade klassiker ur musiklärarens historiebok. De saknar den nerviga energi Williams själv var känd för och blir i stället stela prydnader ur det förgångna.
Mia Poppe räds vare sig grimaser eller vildsinta utspel då hon roar Vingåkerspubliken.
Showen har mindre humor och sketcher än tidigare års föreställningar. Bäst här är Mia Poppe i rollen som nöjesmogulen Hasse Wallman när han upptäcker Jerry Williams på 50-talet. Kontrasten till den sirapskladdiga duetten "Counting Miracles" mellan makarna Widén är slående. Fjolårets Povel-revy är ett bra exempel på hur de bättre lyckas med sin fina mix av halsbrytande sketcher och musik.
Men missförstå nu inte, jag trivs i mörkret och publikhavet, jag gillar verkligen Widén-Strand-Poppe, de har en kvalitet som går långt utöver det gängse bygdespelet ute i knåpande hembygdsföreningar och lokalrevyer. De är oerhört proffsiga och har en rolig glimt och ironisk distans som är välgörande för det material de tar sig an. I "I can jive" saknas dock alltför ofta denna distans. Kanske har det gått lite för fort när gruppen totat ihop kvällens show. Första aktens kronologi är någorlunda sammanhållen men i andra akten faller detta samman helt när hitparaden stressas fram och berättelsen hamnar i bakvattnet.
Flera av Jerry Williams kända låtar framfördes av Widén-Strand-Poppe, bland annat covers på John Lennons "Working Class Hero" och Ted Ströms "Vintersaga" men även hans egna hittar "It Started With a Love Affair" och "Did I Tell You".
Allra bäst är faktiskt ett fullt seriöst inslag mot slutet då gruppen mangrant på rad turas om att jobba sig igenom alla de bedårande verserna ur Ted Ströms "Vintersaga" i dunkel belysning och ett blytungt sound som för tankarna till Kent. Ur brusande högtalare hör vi om det stora vemodet som rullar in och känner verkligen att en rockkung har gått ur tiden.